E. Hitlers Julkalender 2008
Publicerad på forumet Meduzaland, December 2008. Skriven av användaren Uy
Innehåll
Del 1, Fredag[ ]
Det var en kall vintermorgon i början av december. Snön föll på den oskottade gången utanför E. Hitlers residens. Den hade inte blivit skottad på flera dagar nu, för E. Hitler var fullt upptagen med att spela in en ny julkassett. E. Hitler hade börjat inspelningen mycket senare än han hade planerat, så därför var han tvungen att ligga i ordentligt om kassetten skulle bli klar före jul.
Hela natten hade E. Hitler suttit i studion och lagt grunder och spelat in sång till flera av låtarna som skulle vara med på kassetten. Dessutom hade han spelat in lite dösnack som han senare skulle använda till att fylla ut de minuter som blev över när det var dags att klippa ihop kassettens innehåll.
Till slut kunde E. Hitler, efter en hel natt av hårt arbete, luta sig tillbaka och ta en öl, för nu kunde han bara vänta på att bröderna Lundin skulle anlända nästa dag. Han hade nämligen lovat de båda bröderna att de skulle få ha med en låt på kassetten.
Efter att ha suttit still ett tag kände E. Hitler att han började bli trött, och den hårda natten började ta ut sin rätt. Innan E. Hitler visste ordet av somnade han, med den halvdruckna ölen i handen. Efter att ha somnat tappade E. Hitler taget om ölburken, och olyckligt nog tappade han den rätt på en bandspelare som stod på golvet. Det började slå gnistor från bandspelaren, men som tur var hann den aldrig börja brinna, för studions huvudsäkring löste ut. E. Hitler vaknade med ett ryck, och fick se att det var det becksvart i studion. Han reste sig upp och började gå mot proppskåpet för att byta säkringen, men i mörkret råkade han snubbla på bandspelaren som stod på golvet. E Hitler försökte ta tag i något som han kunde hålla i sig med, men det enda han fick tag i var ett mikrofonstativ. E. Hitler damp ner i golvet och råkade samtidigt slå ner en hylla med en massa band. När E. Hitler landade på golvet slog han i huvudet och slocknade direkt.
Efter någon timme vaknade E. Hitler igen. Det hade börjat ljusna, och E. Hitler reste sig upp för att titta på förödelsen i studion. Det låg band huller om buller på golvet, fler gitarrer som hängt på väggarna hade ramlat ned, ett mikrofonstativ hade blivit knäckt på mitten, och dessutom hade kablarna till några mikrofoner gått av. Och som om det inte vore nog, så var en av bandspelarna nersölad av öl.
E. Hitler bytte ut säkringen till studion och började sätta på studioutrustningen för att se så att allting fortfarande fungerade. Efter en noga kontroll kunde E. Hitler tills slut konstatera att det enda som det var fel på var bandspelaren som han spillt öl på. Och eftersom E. Hitler behövde den bandspelaren för att kunna fortsätta med inspelningen av julkassetten blev han tvungen att ringa till en elektronikförsäljare och be dem skicka dit någon som kunde laga bandspelaren.
Som tur var hade firman en gubbe som var ledig, så det dröjde inte länge innan det knackade på dörren. E. Hitler öppnade dörren och visade in mannen, som såg ut att vara i 40-årsålden. Mannen presenterade sig som Aksel Hansen innan han började skruva isär E. Hitlers bandspelare.
Efter en stunds skruvade satte reparatören ihop bandspelaren igen och satte i ett band som låg på golvet för att provköra den. Men det lät inte riktigt som det skulle, för bandspelaren gick baklänges, i tredubbel hastighet.
Men sådär ska det väl inte låta! Sade E. Hitler och tittade skeptiskt på reparatören.
Nej, fo faen! Sade reparatören och stängde av bandspelaren igen. Sedan skruvade han upp bandspelaren igen och började löda lite grann i kretskortet. Sedan skruvade han ihop bandspelaren och satte i ett annat band.
Men den här gången lät det inte heller bra, men innan den danske reparatören hann stänga av bandspelaren trasslade bandet in sig i bandspelaren och slets av.
Nej, din idiot! Skrek E. Hitler. Det där var ju masterbandet till min julkassett! Din jävla idiot!
Reparatören reste sig upp för att be om ursäkt, men just när han ställde sig upp klippte E. Hitler till honom så han ramlade baklänges och snubblade över de andra banden som låg utspridda på golvet.
Dansken sprattlade och försökte ta sig upp så fort som möjligt för att kunna slå tillbaka, men hans fötter trasslade in sig banden som låg på golvet, och ju mer han sprattlade, desto mer trasslade han in sig. Till slut såg han inget annat sätt att ta sig ur röran än att slita sönder banden som han hade trasslat in sig i. Detta gjorde E. Hitler så arg, att dansken inte vågade stanna kvar där längre. Han sprang ut ur studion så fort han kunde och satte sig i bilen. Med en rivstart lämnade han E. Hitlers residens, och vågade aldrig mer sätta sin fot där igen.
Kvar i studion satt E. Hitler och suckade. Allt material han hade spelat in till julkassetten hade blivit förstört. Hur skulle han nu hinna göra klart kassetten innan jul? Det fanns bara en utväg: att ringa till Luftwaffe!
Del 2[ ]
E. Hitler lyfte telefonluren och slog numret till Luftwaffes ledare, Frisse Frissén. E. Hitler hade ringt honom många gånger förut när det började krisa, och han blev tvungen att ta till extra hjälp för att bli klar med kassetten i tid. För trots att Frisse Frissén inte hade så många låtar i sin repertoar var han väldigt duktig på att fylla ut kassetterna med sina fåordiga men långa låtar.
Efter att det gått fram fyra signaler gav E. Hitler upp och var just på väg att lägga på när han hörde Frisse Frissén svara i andra änden.
Bwööööh? Svarade Frisse Frissén.
Tjena, Frisse! Sade E. Hitler och försökte låta trevlig. Jag skulle behöva hjälp med att spela in en kassett. Tror du att du skulle kunna ta hit Luftwaffe och hjälpa mig?
Bwööö! Får jag spela Slicka fitta? Sade Frisse Frissén.
Du får spela vad fan du vill, bara du kommer hit fort som fan! Sade E. Hitler och avslutade samtalet genom att lägga på luren.
Tjugo minuter senare var hela Luftwaffe på plats utanför studion. Förutom Luftwaffe så hade Frisse Frissén även tagit sig friheten att bjuda in Roger Ballis.
Tack för att ni kom så fort. Sade E. Hitler. Nu är det så att en av mina bandspelare är trasig, och jag behöver en ny. Jag vill att någon åker upp till Växjö och fixar en ny. Jag skulle ha åkt själv, men försäljarna vägrar släppa in mig i butiken innan jaghar betalat för den förra bandspelaren jag köpte. Så därför får Roger Ballis åka istället för mig. Du kan ta med dig någon mer dit som vägvisare. Resten får stanna här och hjälpa mig med att spela in alla basgångar och stämmor till kassetten.
Roger Ballis valde att ta med sig Dieter Beck, för han var den enda medlemmen i Luftwaffe som var mindre än honom. Det skulle ge Roger en stor fördel ifall de blev osams. De satte sig i E. Hitlers gamla Opel och gav sig av mot Växjö. Dieter beck satt framför Ratten och Roger Ballis satt i passagerarsätet och tog några klunkar ur sin medhavda fickplunta i hopp om att resan skulle gå fortare då.
Kvar i studion var E. Hitler tillsammans med de kvarvarande 12 medlemmarna i Luftwaffe. E. Hitler hade kopplat in några mikrofoner i en 4-kanals bandspelare som han brukade använda i liknande situationen där den ordinarie bandspelaren inte fungerade.
Ja, ska vi köra igång då? Sade E. Hitler till de andra.
Ja, det gör vi. Nu spelar vi in Slicka fitta! Svarade Frisse Frissén.
Nej, det ska vi inte. Först måste vi koncentrera oss på de nya låtarna jag har skrivit, och sedan fyller vi ut resten med Slicka fitta och liknande skitlåtar. Ta nu och spela något orent?
Sedan tystnade E. Hitler när han kom på att det kanske inte var så smart att kalla Frisses favoritlåt för Skitlåt.
Vad fan säger du? Bwöööh! Vrålade Frisse Frissén och gav E. Hitler en redig högerkrok.
E. Hitler gick genast i däck och var medvetslös i två och en halv timme. Under den tiden kunde Frisse Frissén och resten av Luftwaffe spela in precis vad de ville.
Del 3[ ]
E. Hitler vaknade av att det knackade på dörren. Något vimmelkantig gick han fram till dörren och öppnade.
Hej på dej, Hettler. Hälsade Börje Lundin glatt.
Hej, Börje. Tror du att ni kan börja spela med en gång, så vi blir klara med den här kassetten i tid. Luftwaffe är här och… Men var är Luftwaffe? Har de åkt hem? Sade E. Hitler och tittade sig förvånat omkring.
E. Hitler fick då syn på en lapp som låg på ett bord. Det var Frisse Frisséns handstil, det såg E. Hitler för att det som stod på lappen knappt var läsbart. Han tog upp den och läste:
Nu har vi spelat in kassetten, så det är bara att börja sälja den. Kassetten sitter i bandspelaren. Hälsningar Luftwaffe.
E. Hitler trodde inte sina ögon, när han läste att Luftwaffe hade gjort klart kassetten. Var det verkligen som Frisse Frissén hade skrivit, eller hade E. Hitler kanske läst fel? Han blev tvungen att sätta igång bandspelaren för att se om det verkligen stämde. E. Hitler blev dock inte förvånad när han tryckte på play och hörde Frisse Frissén vråla Slicka fitta i högtalarna.
E. Hitler spolade framåt några minuter för att höra vilken låt som kom efter Slicka fitta, men det enda som hördes ur högtalarna var Frisse Frissen som vrålade Slicka fitta för full hals. Då tog E. Hitler och vände på bandet för att höra vad som fanns på andra sidan, men han fick ganska snart konstatera att det var samma låt på andra sidan också.
Förbannade jävla Luftwaffe! Utbrast E. Hitler. De har ju för helvete spelat in Slicka fitta på hela jävla kassetten. De kan ju inte göra någonting rätt! Hur fan ska vi nu få klart kassetten i tid? E. Hitler slängde ilsket kassetten på golvet och började stampa på den tills det bara var småbitar kvar.
Ta lugnt, Hettler. Sade Börje. Jag kan spela trummor, så ringer vi till Ljungbacken så får han spela bas. Och Sven kan spela gitarr. Eller hur, Sven?
Ja, det kan jag göra, Börje, det kan jag göra! Svarade Sven.
Tack, pojkar. Sade E. Hitler och började leta efter en ny kassett som de kunde spela in på.
Efter en stund kom Ljungbacka-Erik. Börje hade ringt och bett honom komma medan E. Hitler letade efter fler tomband. Ljungbacken hade, förutom sin basgitarr, även med sig en flaska som han frikostigt bjöd de andra på.
Det var gott brännvin du hade, Ljungbacken. Sade Börje Lundin efter att ha tagit ett smakprov ur flaskan.
Ja, det kommer från mitt alldeles egna bryggeri, hö hö. Skrockade Ljungbacken och skickade flaskan vidare till E. Hitler.
Det är väl lika bra att jag tar mig en sup, om jag ska orka med allt det här. Sade E. Hitler innan han tog ett par rejäla klunkar ur flaskan.
Ja, då kan vi köra då! Sade E. Hitler, glad i hågen efter suparna han tagit. Hoppas bara Roger Ballis och Dieter Beck får tag på den där jävla bandspelaren. Men de oduglingarna lär väl misslyckas om jag känner dem rätt.
Del 4[ ]
Framåt kvällen var Dieter Beck och Roger Ballis äntligen framme i Växjö efter en lång biltur. Resan hade tagit längre tid än beräknat, för E. Hitler hade inte brytt sig om att sätta på vinterdäck på sin bil. Därför var Dieter beck tvungen att ta det väldigt lugnt när han körde.
Dieter Beck körde in på en parkering som låg nära butiken där E. Hitler brukade köpa studioutrustning, Anderssons Audio hette den. Han parkerade bilen och väckte den sovande Roger Ballis. De båda herrarna låste bilen och gick med bestämda kliv mot butiken. De skulle försöka att skynda sig, så att de hann därifrån innan någon parkeringsvakt såg att de inte hade betalt för parkeringsplatsen.
Jävlar! Utbrast Roger Ballis när de kom in i butiken.
Vad är det för fel? Frågade Dieter Beck.
E. Hitler, den snåle jäveln, har inte gett oss några pengar att betala bandspelaren med.
Jaha, då får vi lägga ut så länge, svarade Dieter Beck.
I helvete att vi gör det, Hitler lär då inte ge tillbaka några pengar. Vi får ta och sno bandspelarjäveln! Sade Roger Ballis.
Men hur ska det gå till? Bandspelare är ju inga småsaker som man bara stoppar i fickan. Sade Dieter Beck skeptiskt.
Men jag har ju såklart en plan! Sade Roger Ballis. Om du uppehåller butiksbiträdena så tar jag bandspelaren och smiter ut.
Dieter Beck trodde inte på Roger Ballis plan, med Eftersom Roger var mycket större än honom vågade han inte säga emot. Han gick fram till kassan där butikens anställda höll till och började ställa en massa frågor om det de sålde i butiken, så att de inte skulle märka när Roger Ballis stal en bandspelare.
Det hela såg ut att gå vägen, men när Roger Ballis nästan var framme vid utgången råkade butiksföreståndaren kom ut ifrån fikarummet. Han gick med bestämda steg fram till Roger Ballis för att fråga vad han höll på med, men Roger Ballis slängde ifrån sig bandspelaren och gav butiksföreståndaren en rak höger. Två av butikens anställda skyndade sig då fram för att hjälpa butiksföreståndaren, samtidigt som två andra anställda gav sig på Dieter beck.
Det blev ett vilt slagsmål i butiken, Roger Ballis mot två anställda plus butiksföreståndaren, och Dieter beck mot två anställda. Då ångrade Roger Ballis att han tagit Dieter beck med sig, för efter bara en halv minut gick Dieter beck i däck, och Roger Ballis fick då även slåss mot de två som Dieter beck slagits mot. Det blev en väldigt ojämn kamp, Roger Ballis ensam mot fyra anställda plus butiksföreståndaren. Roger Ballis lyckades slå ner två av de anställda, men strax efteråt fick han en rejäl högersving av butiksföreståndaren så han åkte rätt in i en vägg och slocknade.
Polisen tillkallades, och det dröjde inte länge innan Roger Ballis och Dieter Beck satt i en polistransport på väg mot häktet. Nu var goda råd dyra, och varken Roger Ballis eller Dieter beck hade några pengar med sig.
Del 5, Lördag[ ]
Nästa morgon vaknade E. Hitler med en rejäl bakfylla. Men det gjorde inget, för kvällen innan hade varit väldigt lyckad. Bröderna Lundin och Ljungbacka-Erik hade spelat in ett par låtar de skrev under kvällen, och dessutom hade de hjälpt E. Hitler att spela in några lyckade sketcher.
Nu behövde E. Hitler bara få dit Luftwaffe så de kunde spela in E. Hitlers låtar, sedan hade han nästan fått ihop en hel kassettsida. Men innan E. Hitler ringde Frisse Frissén blev han tvungen att ta sig en återställare.
Samtidigt var det väldigt oroligt i Luftwaffes högkvarter. Frisse Frissén hade kallat samtliga medlemmar till ett krismöte.
Varje lördag brukade Luftwaffe supa till lite extra, så därför var de tvungna att köpa mer öl än vanligt på fredagarna, och dessutom behövde de köpa socker och jäst som de skulle koka brännvin av.
Anledningen att Frisse kallat Luftwaffes medlemmar till krismöte var att de gett Dieter Beck i uppgift att inhandla ölen och ingredienserna till brännvinet när han och Roger Ballis var ner Växjö kvällen innan. Efter att Dieter Beck satt sig i bilen med Roger Ballis hade de inte hört av honom mer. Det gjorde Luftwaffes medlemmar väldigt oroliga, inte för att det hade hänt Dieter Beck något, utan de var oroliga för att de kanske skulle bli utan öl och brännvin under kvällen.
Luftwaffes krismöte varade i en och en halv timme innan de kommit på någon lösning på problemet. Det var allmänt känt att E. Hitler alltid brukade ha en större mängd alkohol hemma, så de kanske kunde fråga om han ville dela med sig. Men i värsta fall kunde Frisse Frissén slå ner E. Hitler och betala för det de tog någon annan gång.
Just när Frisse Frissen var på väg att lyfta telefonluren för att ringa E. Hitler ringde det, och när Frisse svarade hörde han att det var ingen mindre än E. Hitler själv som ringde.
Du, Frisse! Skulle ni kunna komma hit och hjälpa mig spela in resten av kassetten nu? Du ska få spela Slicka fitta och dessutom bjuder jag på öl och brännvin. Sade E. Hitler.
Bwööö! Sade Frisse Frissén och lade på luren.
Det blev ett vilt jubel bland Luftwaffes medlemmar när Frisse Frissén talade om vad som sagts i telefonen.
Samtidigt satt Roger Ballis och Dieter Beck inlåsta i en cell. De skulle bli åtalade för grov misshandel, skadegörelse och förargelseväckande beteende. I väntan på rättegång hade åklagaren bestämt att de skulle hållas inlåsta, för annars var sannolikheten stor att de båda herrarna rymde så fort de fick chansen.
Eftersom Roger Ballis sett många amerikanska filmer visste han att han hade rätt till ett samtal, och krävde därför att de skulle låta honom ringa vem han ville. Efter en stunds tjafsande gick till slut poliserna med på att låta honom ringa ett samtal och gav honom en telefon. Roger Ballis slog numret till E. Hitler, för han tänkte att Hitler säkert skulle hjälpa honom. Men tyvärr tutade det bara upptaget, och poliserna ville inte låta honom ringa några fler samtal.
Jaha! sade Roger Ballis till en av poliserna. Då ser jag ingen annan utväg än att vi får ta oss ut med våld! Sedan gav Roger Ballis honom en rak höger, och slagsmålet var igång.
Del 6[ ]
Poliskonstapeln var inte alls beredd på att Roger Ballis skulle klippa till honom, så han stöp rätt ner i backen med ett dån. Den andra polisen stod ett par meter därifrån, så han hann ta fram sin polisradio och tillkalla förstärkning innan Roger Ballis slog ner honom.
Roger Ballis skyndade sig att ta nycklarna från den nerslagna polisen och låste upp cellen som Dieter Beck satt i.
Ring efter hjälp du, så försöker jag hålla snutarna i schack under tiden! Sade Roger Ballis åt Dieter Beck. Sedan rusade han fram till ytterdörren och klippte till en polis som just kommit in genom dörren.
Sedan tog han en stol och ställde den framför dörren i hopp om att det skulle bli svårare för poliserna att ta sig in. Men planen misslyckades, för det var en dörr som öppnades utåt. Så det enda som hände var att stolen ramlade över fötterna på nästa polis som försökte ta sig in.
Roger Ballis tog då upp en batong från en av de däckade poliserna och började slå polisen som tagit sig in med den. Men polisen hade hjälm och skyddskläder, så batongen gjorde ingen större skada. Precis när Roger Ballis insett detta och skulle slänga ifrån sig batongen fick han sig en smäll så han ramlade baklänges och rev ner en hylla full med pärmar.
Roger Ballis reste sig upp igen, men han var väldigt omtöcknad, och hade svårt för att hålla balansen. Polisen gick fram till Roger Ballis för att ge honom en smäll till, så att han skulle gå i däck. Det såg väldigt mörkt ut för Roger Ballis, som ännu inte var tillräckligt klar i skallen för att kunna slå tillbaka. Polisen stod nu så nära Roger Ballis att han kunde känna Rogers andedräkt. Han stod och laddade en rejäl höger som han tänkte sopa på Roger Ballis, men plötsligt kände han att någon tog tag i hans axlar och lyfte upp honom. Innan polisen hann se vem det var som lyft upp honom blev han kastad rakt in i en vägg.
Roger Ballis blev stum av förvåning när han såg att den kraftiga mannen var ingen mindre än Smällphete Sigge. Det måste ha varit honom som Dieter beck ringde till, tänkte Roger Ballis. Innan Roger Ballis hann säga något tog Smällphete Sigge fram en plunta ur fickan och gav den till Roger.
Drick det här så piggnar du till. Sade Smällphete Sigge till Roger Ballis som fortfarande var yr efter smällen han fått.
Efter att ha tagit ett par klunkar kände Roger Ballis hur krafterna återvände, och det var inte en minut för sent, för precis när Roger Ballis skruvat på korken till pluntan strömmade det in en hel drös med poliser i rummet.
Smällphete Sigge och Roger Ballis skyndade fram till ingången började slå vilt omkring sig. Det var poliser till höger och vänster, men mot både Roger Ballis och Smällphete Sigge hade de inte en chans. Smockorna dånade som kanonskott i polishuset, och det tog ingen lång stund innan samtliga poliser låg medvetslösa i en hög.
Smällphete Sigge tog upp sin fickplunta igen och tog några klunkar innan han gav den till Roger Ballis. Efter att ha druckit tackade Roger Smällphete Sigge för hjälpen och sade att han hoppades på fortsatt samarbete.
Sedan gick Roger Ballis, Dieter Beck och Smällphete Sigge tillbaka till Anderssons Audio. Nu skulle butikens anställda få se på fan!
Del 7[ ]
E. Hitler hängde av sig gitarren och hängde upp den på väggen. Han torkade svetten från pannan innan han satte sig på en stol. Efter att ha spelat med Luftwaffe hela dagen kände han att han var tvungen att ta igen sig lite grann. Luftwaffe hade åkt hem för dagen, men E. Hitler stannade kvar i studion någon timme till. De hade spelat in väldigt mycket material, och E. Hitler var förvånad över att en stor del av det som spelats in faktiskt var användbart.
E. Hitler stängde och låste igen dörren till sin studio. Han skulle ta och äta en bit mat, sen skulle han ta och börja mixa låtarna de spelat in under kvällen. Frisse Frissén satt i en minibuss, på väg mot Luftwaffes högkvarter. Minibussen brukade bara användas när samtliga medlemmar i Luftwaffe skulle någonstans, och detta hade varit ett sådant tillfälle. Luftwaffe hade fått flera plattor öl av E. Hitler efter att de hjälpt honom med inspelningen, så det var väldigt livat i minibussen på hemvägen. Alla passagerare satt med varsin öl i näven och tjoade vilt. Plötsligt kom firandet av sig, för i en kurva fick minibussen sladd och kom över på fel sida. Minibussen krockade med en bil av den dyrare sorten. Bilen blev totalkvaddad, och det skulle bli väldigt dyrt att laga den. Chauffören blev då väldigt nervös, för han hade tagit sig en öl innan de åkte, och han fruktade att han skulle både mista körkortet och hamna i fängelse. Den kvaddade bilens ägare klev ur sin bil och gick med myndiga kliv fram till Luftwaffes chaufför. När han kom närmare minibussen såg Luftwaffes medlemmar att det inte var någon vanlig person de krockat med, utan det var självaste Greve von Boegroeff.
Hur var det här då? Sade greven när Luftwaffes chaufför vevat ner bilrutan. Chauffören satt tyst utan att säga något, han visste inte hur han skulle ta sig ur den här situationen.
Har ni druckit? Sade greven när han fick syn på ölburkarna i minibussen. De andra medlemmarna i Luftwaffe var också helt tysta.
Jag kanske ska ringa efter polisen? Eller så kanske vi kan lösa det på något annat vis? Sade greven och tittade in i minibussen med en blick som Luftwaffes medlemmar uppfattade som väldigt obehaglig.
Nu önskade Luftwaffe att de haft Dieter Beck med sig, då hade de kunnat tvinga honom att följa greven hem. Istället fick de dra lott om vem som skulle bli grevens dräng för kvällen. Under tiden som Luftwaffe höll på att dra lott var Dieter Beck, Roger Ballis och Smällphete Sigge på väg till Anderssons Audio. Det hade tagit längre tid att ta sig dit än de tänkt sig, eftersom det var väldigt långt att gå från polisstationen, och de hade ingen lust att betala för buss eller taxi.
Väl framme vid Anderssons Audio gick Roger Ballis bara rätt in och klippte till den första anställde han mötte. Tätt bakom honom kom Dieter Beck och Smällphete Sigge. Dieter Beck skyndade sig att ta en bandspelare, medan Roger Ballis och Smällphete Sigge slog ner alla som försökte stoppa honom. Men framme vid utgången mötte de en välbekant person. Det var butiksföreståndaren som stod och blockerade utgången. Nu var det dags för Roger Ballis att ge igen för senast.
Del 8[ ]
Du, din jävel! Sade Roger Ballis och pekade på butiksföreståndaren. Nu ska du få! Sedan gav Roger Ballis honom en högerkrok, men butiksföreståndaren duckade och gav Roger en vänster uppercut. Roger Ballis började vingla, men fick tillbaka balansen ganska fort och hann precis hoppa undan för en rak höger.
Smällphete Sigge började tycka att slagsmålet blev för långt och tråkigt, så han bestämde sig för att göra slut på det med en gång. Han gick fram och slog ner butiksföreståndaren som var fullt upptagen med att parera Roger Ballis svingar med en rejäl höger.
Men vad fan gör du!? Honom skulle ju jag ta! Sade Roger Ballis
Det tog så lång tid för dig att slå ner honom, så jag tröttnade på att vänta. Svarade Smällphete Sigge.
Nu måste vi skynda oss härifrån, för de har säkert ringt polisen. Sade Dieter Beck och började springa mot den plats där de parkerat bilen kvällen innan.
Dieter Beck lade den nystulna bandspelaren i passagerarsätet medan Roger Ballis och Smällphete Sigge satte sig i baksätet. Innan Dieter Beck satte sig bakom ratten rev han ner alla parkeringsböter som satt fast under vindrutetorkarna. Sedan lade han parkeringsböterna i handskfacket och satte sig i bilen. Varken Dieter Beck, Roger Ballis eller Smällphete Sigge hade någon lust att betala några böter, det tyckte de att E. Hitler kunde göra, det var ju ändå hans bil. När de kommit ut ur Växjö stampade Dieter Beck gasen i botten och körde raka vägen till E. Hitlers residens. Medan Dieter Beck körde satte de andra herrarna i baksätet och delade på det sista som fanns kvar i Smällphete Sigges fickplunta.
Väl framme vid E. Hitlers residens ställde de bara in bandspelaren i studion och gick därifrån. E. Hitler var inte i studion just då, så de kunde smita därifrån utan att behöva tala om för honom hur resan hade gått. För om E. Hitler fick veta att bilen stått en hel natt på parkeringen skulle han gå i taket när han insåg vilka böter han hade fått. Dieter Beck ringde till Luftwaffes högkvarter och bad dem komma och hämta honom, men han som svarade verkade vara väldigt sur på Dieter Beck, och hade ingen lust alls att komma och hämta honom. Dieter Beck blev då tvungen att gå tillbaka till Luftwaffes högkvarter, men han kunde inte förstå vad han hade gjort för fel.
Efter att ha ätit en god bit mat gick E. Hitler tillbaka till sin studio. Han skulle ta och mixa de låtar som han och Luftwaffe spelat in tidigare under dagen. E. Hitler satte sig vid mixerbordet och såg till sin stora glädje att han hade fått sin nya bandspelare. Han tänkte att det måste vara Roger Ballis och Dieter Beck som varit dit med den när han var inne och åt. E. Hitler stoppade i masterbandet till julkassetten i den nya bandspelaren för att prova hur den lät. Plötsligt knackade det på dörren.
Ja, kom in! Ropade E. Hitler så att den som knackade skulle höra.
Goddag, Herr Hitler, nu är det dags igen!
Till sin fasa såg E. Hitler att det var självaste kronofogden som kommit. Kronofogden fick genast syn på den nya bandspelaren och gick fram till den.
Ja, men den här kan vi ju ta! Sade kronofogden och lyfte upp bandspelaren.
Nej, det ger du fan i! Sade E. Hitler och reste sig upp, men plötsligt fick han en rejäl högerkrok. Det visade sig att kronofogden anlitat en riktig biff som skyddsvakt när han skulle göra besök hos E. Hitler. Kronofogden gick ut ur studion med bandspelaren under armen och lämnade den medvetslöse E. Hitler på golvet.
Del 9, Söndag[ ]
E. Hitler vaknade med ett ryck. Han tittade sig förtvivlat omkring i studion och konstaterade att hans nya bandspelare var borta.
Ja, ja. Sade E. Hitler. Jag får väl spela in resten av kassetten på 4-kanalsbandspelaren också då.
Plötsligt slog det honom att enda kopian av kassetten han höll på att spela in satt i bandspelaren som kronofogden tagit med sig. E. Hitler fick panik och ringde till kronofogdemyndighetens huvudkontor.
Ge tillbaka min bandspelare fort som fan, era jävlar. Jag måste ha kassetten som satt däri.
Ursäkta, jag vet inte vad ni talar om. Sade receptionisten som tagit emot E. Hitlers samtal.
Jag måste ha tillbaka bandspelaren ni tog för mig! Nu! E. Hitler kände hur han blev argare och argare. Till slut kunde han inte hålla inne sin ilska längre, och vrålade i telefonen:
Era förbannade jävla idioter! Om ni inte lämnar tillbaka min bandspelare så ska ni få se på fan!
Då lade receptionisten på luren. Ett tag övervägde hon att ringa polisen, men hon tänkte att det kanske bara var någon som ringt för att jävlas, så hon lät bli.
Efter att ha lugnat ner sig och blivit på bättre humör ringde E. Hitler till Luftwaffe och bröderna Lundin. Han sade åt dem att komma genast, för detta var en nödsituation. Det dröjde inte länge innan Luftwaffes minibuss stod inne på E. Hitlers gård och bandets medlemmar hoppade ur en och en. Efter ett tag körde även en EPA-traktor in på gården, med Sven Lundin vid ratten, Ljungbacka-Erik i passagerarsätet och Börje Lundin sittandes på flaket. När alla kommit talade E. Hitler om vad som hänt med hans nya bandspelare och den halvt färdigställda kassetten. E. Hitler bestämde att han och Luftwaffe skulle försöka spela in kassetten en gång till, medan Bröderna Lundin och Ljungbacken skulle ge sig av till Skövde, där kronofogden brukade förvara saker som tagits från E. Hitler innan de såldes på auktion, för att få tillbaka bandspelaren och kassetten.
Bröderna Lundin gav sig genast iväg medan E. Hitler och Luftwaffe knallade in i studion för att spela in samma kassett för tredje gången. E. Hitler tyckte att det började bli tröttsamt att spela in den där kassetten, så han tog fram en 75:a för att orka med inspelningarna. Efter några timmars körande hade bröderna Lundin och Ljungbacken kommit till ett skogsområde. EPA-traktorn var trimmad, för annars hade de aldrig hunnit till Skövde innan kronofogden auktionerat ut bandspelaren . Men plötsligt började EPA-traktorn låta konstigt gå lite ryckigt. Motorn gav ifrån sig några konstiga ljud innan den lade av.
Du, Sven! Tankade du innan vi åkte? Frågade Börje.
Nej, Börje, det glömde vi! Svarade Sven.
Då får du ta en dunk och gå till macken då! Sade Ljungbacken.
Men vi har inga tomma dunkar, alla är fyllda med brännvin, Börje. Sade Sven.
Då får vi ta och dricka ur en dunk då, skål på er pôjka! Sade Börje och skruvade av korken från en av dunkarna han hade på flaket.
Del 10[ ]
När dunken väl var urdrucken började Sven vingla iväg mot bensinmacken, och Börje och Ljungbacka-Erik stannade kvar i EPA-traktorn.
Du, Ljungbacken, hur ska vi veta vilken bandspelare som är Hettlers när vi kommer fram till Skövde? Sade Börje.
Hadu, Börje. En får la ta och trycka på play så hör vi om Hitlers kassett sitter i. Svarade Ljungbacka-Erik.
Plötsligt avbröts samtalet när en stor lastbil stannade bredvid EPA-traktor.
Vad i helvete håller ni på med!? Här kan ni väl inte parkera. Sade lastbilschauffören.
Jo, men vi har slut på bensin, se. Svarade Ljungbacken.
Men då får ni väl ta och sätta upp en varningstriangel, era jävla byfånar. Sade lastbilschauffören. Han hade kört hela natten och sömnbristen gjorde att han blivit på dåligt humör.
Vi sa jävlar inte sätta upp någon varningstriangel! Protesterade Börje.
Men fattar ni trögt eller!? Ni måste ju sätta upp en varningstriangel när ni stannat mitt i vägen! Jävla ko-knullare! Lastbilschauffören blev argare och argare och han skulle just kliva ur lastbilen för att säga Börje några sanningens ord när han kände hur någon tog tag i kragen och slet ut honom ur lastbilen.
Det är jävlar inget fel på att knulla kor! Sade Börje och slängde ner honom på marken.
Lastbilschauffören försökte ta sig upp, men Börje häll fast honom, så han blev liggandes på marken.
Ljungbacken! Om jag håller fast honom kan du slanga ur lite bensin från lastbilen!
Nej, det går inte, Börje. Vi har ingen slang som räcker från EPA-traktorn till lastbilen, och inte har vi någon tomdunk heller. Den tog ju Sven med sig!
Då får vi ta och låna lastbilen, så åker vi och hämtar Sven! Sätt dig i lastbilen, Ljungbacken. Jag är ju van att köra EPA-traktor, så då borde inte lastbilen vara så svår att köra.
Nej, ni får inte! , protesterade lastbilschauffören, men han tystnade när Börje gett honom rak höger. Sedan lade Börje lastbilschauffören på EPA-traktorns flak.
Där kan du ligga tills vi kommer tillbaka. Sade Börje och satte sig bakom lastbilens ratt.
Börje Lundin backade in lastbilen på en grusväg för att kunna vända den. Sedan gjorde han en rivstart och körde han i full fart åt det håll Sven gått för att skaffa bensin.
Del 11[ ]
Efter att ha gått i två timmar kände Sven Lundin att han började bli lite trött om benen, så han satte sig i ett dike för att ta igen sig. Han skruvade av korken från den tomma dunken han hade med sig och försökte få i sig de sista dropparna brännvin som fanns kvar. Plötsligt såg han en lastbil som kom farandes i full fart efter vägen, och strax efter kom flera polisbilar med blåljusen på. Sven tittade på med road min hur lastbilen blåste ifrån poliserna, och försvann lika fort som den kommit. När hela spektaklet åkt därifrån reste sig Sven igen och fortsatte gå mot macken.
Samtidigt var det full fart i E. Hitlers residens. Tillsammans med Luftwaffe höll E. Hitler på att återskapa delar av innehållet på kassetten som kronofogden tagit. Han hyste inget hopp för att bröderna Lundin skulle få tillbaka den förlorade kassetten, så nu försökte de att spela så likt de gjorde på den kassetten som möjligt.
Slicka fitta! Slicka fitta! Vrålade Frisse Frissén. E. Hitler orkade inte längre hitta på nytt material som de skulle använda till att ersätta det de inte kunde återskapa. Därför hade han gett Frisse Frissén lov att fylla ut resten av kassetten med en extra lång version av Slicka fitta. E. Hitler led så förskräckligt när han hörde Frisse Frisséns sång att han blev tvungen att gå ut på gården och ta några klunkar ur flaskan han hade i innerfickan på sin kavaj.
När E. Hitler stod där och drack körde en bil av den dyrare sorten in på hans gård. E. Hitler såg direkt vem det var.
Jävlar, inte han också! Varför kan jag inte få vara ifred? Sade E. Hitler tyst för sig själv när han såg hur Greve von Boegroeff klev ut ur bilen.
Vafalls! Jag har hört att ni håller på att spela in en kassett utan att bjuda in mig. Sade greven och gick fram till E. Hitler.
Ja, ja, du får väl köra en låt då. Kom med in i studion så ska jag sätta igång inspelningen åt dig.
E. Hitler och Greve von Boegroeff gick in i studion, men till E. Hitlers stora förvåning var studion tom när de kom in. Ett av fönstren stod vidöppet och när E. Hitler tittade ut kunde han se hur Frisse Frissén och resten av Luftwaffe sprang därifrån så fort de kunde. Varför Luftwaffe flydde när de hörde grevens röst kunde E. Hitler inte alls förstå.
Vart tog de där idioterna vägen nu då? Om det fortsätter så här kommer kassetten aldrig att bli klar i tid! Sade E. Hitler upprört.
Nu var E. Hitler ensam i studion med greven, vilket han tyckte kändes lite obehagligt, så därför ringde han Roger Ballis och bad honom komma dit. E. Hitler sade till Roger att han behövde hjälp med att spela in kassetten, och inte att han bara var rädd för att vara ensam med greven.
Del 12[ ]
Börje Lundin stampade gasen i botten. Han och Ljungbacka-Erik satt i en stulen lastbil, tätt följda av en skock polisbilar. Det hade inte dröjt länge efter att de stulit lastbilen, innan den första polisbilen dök upp i backspegeln. Antagligen hade lastbilens ägare vaknat till liv och ringt polisen. En av polisbilarna svängde in framför lastbilen och stannade, i hopp om att lastbilen också skulle. Men Börje gasade på ännu mer, och polisbilen flög av vägen och landade i ett dike när lastbilen körde på den.
Men hur du kör, Börje! Skrockade Ljungbacken.
Efter ett tag kom Börje Lundin och Ljungbacka-Erik fram till bensinmacken, men de kunde inte se Sven någonstans.
Men vart är Sven, då? Ser du honom, Ljungbacken? Sade Börje.
Nej, vi kanske har missat honom. Sade Ljungbacka-Erik.
Då får vi la ta och vända då. Sade Börje och ställde sig på bromsen.
Det skrek i däcken när Börje tvärnitade, och polisbilarna blev tvungna att köra ner i diket för att inte krocka med lastbilen. Sedan backade Börje in på bensinmackens parkering och körde sedan ut åt det håll de kommit ifrån. När Börje sedan tittade i backspegeln såg han att de inte längre var jagade av några poliser. De hade nämligen inte tagit sig upp ur diket de kört ner i när Börje tvärnitade.
När Börje inte längre var jagad av polisen behövde han inte köra lika fort, så att han och Ljungbacka-Erik kunde spana efter Sven. Det tog ingen lång stund innan Ljungbacka-Erik fick se honom komma gåendes efter vägen med en tomdunk i ena handen. Börje bromsade nästan lika hårt som han gjort vid bensinmacken och stannade alldeles bredvid Sven.
Sven! Hoppa in och sätt dig fort som fan, innan polisen kommer igen! Ropade Börje åt sin bror. Sven hoppade in och satte sig bredvid Ljungbacken i förarsätet, som lyckligtvis hade plats för tre personer.
Men ska vi inte åka och hämta bensin, Börje? Undrade Sven.
Nej, det behövs inte, se, för vi kan slanga ur lastbilen och fylla dunken med bensin. Sedan häller vi över det till EPA-traktorn. Sade Börje och körde vidare.
Men när de kom fram till platsen där EPA-traktorn stod såg de att poliserna hade satt upp en vägspärr där. Då ställde sig Börje på gasen och blåste rätt igenom vägspärren så att koner, fordon och poliser drev åt alla håll.
Då får vi väl åka lastbil te Sköve då, pôjka! Sade Börje.
Men Börje! Allt brännvin är kvar på flaket te EPA-traktorn! Hur gör vi med det? Sade Sven.
Men Sven, såg du inte vad vi kör för lastbil? Det står ju Carlsberg på den. Då är den säkert fullastad med öl! Sade Ljungbacka-Erik glatt.
Sedan bar det av mot Skövde.
Del 13[ ]
Roger Ballis steg in i E. Hitlers studio och slog igen dörren efter sig med en smäll. Han kom in just precis när E. Hitler lade på luren till sin telefon.
Vad bra att du kunde komma så fort. Jag har ringt och bett Smällphete Sigge komma också. Sade E. Hitler. Jag tänkte att vi kunde göra så här; greven sjunger, du får köra bas och jag kompar på gitarren. Sedan kan Smällphete Sigge spela trummor när han kommer. Vi ska spela en låt som greven har skrivit.
Javisst! Sade Greve von Boegroeff.
Medan de väntade på att Smällphete Sigge skulle komma gick de igenom låtens text med Roger Ballis. När Smällphete Sigge anlände var det full fart i studion. E. Hitler, greven och Roger Ballis höll på att spela in sång, körer och extrastämmor till grevens låt. E. Hitler vinkade in Smällphete Sigge i studion och visade honom till ett trumset. Efter några timmar hade de fått klart grevens låt, plus två låtar som greven kom på medan han sjöng, och en låt som E. Hitler skrivit kvällen innan.
När de hade spelat färdigt åkte greven hem, och kvar i studion satt E. Hitler, Roger Ballis och Smällphete Sigge och tog sig en öl. Strax efter att grevens bil hade lämnat E. Hitlers gård kom Luftwaffe smygandes in i studion. De hade legat gömda bakom en snödriva medan greven var i studion.
Jasså, och vart fan har ni varit? Sade E. Hitler strängt.
Bwööööh! Det ska ni skita i! Sade Frisse Frissén. Han ville inte tala om att de var rädda för greven efter gårdagens trafikolycka.
Vi vill också ha öl! Sade Dieter Beck. Han var den enda i Luftwaffe som inte var rädd för greven, men han hade sprungit och gömt sig ändå, för han klarade inte av att stå emot grupptrycket.
Nej, ni får jävlar ingen öl innan ni har spelat färdigt. Sade E. Hitler, som fortfarande var irriterad över att Luftwaffe sprungit och gömt sig när greven kom.
Vad fan säger du, din jävel! Sade Frisse Frissén. Nu jävlar ska…
Men Frisse! Det är klart att du ska få en öl om du vill! Sade E. Hitler och öppnade en öl åt honom. Det var bara Frisse Frissén som fick öl, för E. Hitler var inte lika rädd för de andra i Luftwaffe. Efter att Frisse Frissén druckit ur sin öl åkte Luftwaffe tillbaka till sitt högkvarter. Denna gång fick Dieter Beck köra, så att chauffören var nykter ifall de skulle krocka med Greve von Boegroeff igen.
Innan E. Hitler tog sista klunken ur sin öl kom han att tänka på bröderna Lundin som han skickat iväg för att få tillbaka bandspelaren med kassetten som kronofogden tagit. Men ärligt talat så trodde inte E. Hitler att de skulle lyckas, men det skulle ju inte skada om de verkligen lyckades få tillbaka materialet som fanns på kassetten.
Del 14[ ]
Framåt kvällen var bröderna Lundin och Ljungbacka-Erik framme i Skövde. Den sista biten av resan hade gått väldigt bra. Börje hade slagit sönder lyktorna på lastbilen när det mörknade så att inte poliserna skulle se dem lika lätt, så de hade inte mött en enda polis under resan. Börje körde in på en parkering och tog upp en karta ur fickan. Det var en karta han fått av E. Hitler som visade var kronofogdens lager fanns. Börje gav kartan till Sven och sade åt honom att hjälpa till med navigeringen.
Till sist hittade trion fram till kronofogdens lager. Börje parkerade lastbilen utanför och sedan gick de in. När de kom in blev de stoppade i receptionen.
Stopp där! Sade receptionisten strängt. Får man fråga vad herrarna har för ärende här inne?
Tydligen så gav inte gummistövlar, keps och en utsliten väst intrycket av att man jobbade för kronofogden.
Vi sa bara hämta ena bandspelare åt Hettler. Svarade Börje.
Nej, det får ni inte. Kan ni vara så vänliga och gå ut härifrån, innan jag ringer polisen? Sade receptionisten.
Efter noga övervägande bestämde sig Börje, Sven och Ljungbacken att det var bäst att de gick ut därifrån. För det skulle bli väldigt svårt att springa från polisen samtidigt som de bar på en stor och otymplig bandspelare.
Vad ska vi göra nu, Börje? Frågade Sven när de gått ut till parkeringen igen.
Vi får la ta lastbilen och köra in genom väggen till lagret, Sven! Sade Börje och satte sig bakom ratten till lastbilen.
Det var finer idé du fick där, Börje! Sade Ljungbacka-Erik och satte sig i ena passagerarsätet.
När Börje startat lastbilen tog han sats och körde sedan i full fart rätt genom väggen till kronofogdens lager. Det var en hård vägg, men Börje lyckades ändå köra igenom väggen och kom in i lagret med hela förarhytten.
Då får vi ta och leta efter Hettlers bandspelare, pôjka! Sade Börje och hoppade ut ur lastbilen.
Börje, Sven och Ljungbacken tryckte på play på varenda bandspelare som fanns i lagret. Det var väldigt många bandspelare, så det tog en ganska lång stund innan Sven till slut hittade bandet.
Börje, Börje! Jag har hittat kassetten, Börje! Ropade Sven.
Det var bra, Sven. Då tar jag och stoppar den i byxfickan tills vi kommer hem te Hettler. Sade Börje och tog ut kassetten ur bandspelaren.
Plötsligt flög dörren till lagret upp, och in genom dörren rusade en hel bataljon med poliser. Det måste ha varit receptionisten som ringt polisen när han hörde att Börje körde rätt genom väggen med lastbilen.
Nu får vi slåss, pôjka! Sade Börje och kavlade upp ärmarna. Sven och Ljungbacka-Erik gjorde likadant innan alla tre rusade fram till poliserna och började slå vilt omkring sig.
Del 15[ ]
Till en början såg det ut som att Börje, Sven och Ljungbacka-Erik befann sig i en svår situation, men efter någon minut stod det klart att det snarare var tvärt om. Bröderna Lundin och Ljungbacken hade en klar fördel att enda ingången till lagret var en trång dörr där man bara kunde gå in en åt gången, så det var bara att slå ner poliserna en och en när de försökte ta sig in. I Början turades bröderna Lundin och Ljungbacken om att slå ner den som kom in genom dörren, men efter ett tag tyckte de det blev tråkigt, och bestämde sig för att släppa in ett par personer på en gång för att slagsmålet skulle bli lite roligare.
När samtliga poliser var nerslagna tyckte Börje att de kunde ta och se sig omkring lite i lagret innan de gav sig av hemåt. De gick runt och tittade på alla grejer som kronofogden tagit från folk, och det var rätt intressant att se vad som fanns där. Men det var en sak som var mer intressant än alla andra.
Sven! Ljungbacken! Titta vad jag har hittat! Ropade Börje.
Men titta! Vilken fin hembrännarapparat! Sade Ljungbacken.
Och titta här! Det finns några dunkar med färdigt brännvin. Ska vi inte ta med oss apparaten och dunkarna hem? Sade Börje.
Jo, det vore ju synd att lämna kvar en så fin brännare. Sade ljungbacken.
Då lägger vi in den i lastbilen. Hjälp mig att bära grejerna, Sven! Sade Börje
Ja, Börje, det ska jag göra! Sade Sven och hjälpte sin bror att lyfta in hembrännarapparat och brännvinsdunkar i lastbilen.
Börje satte sig i lastbilen och startade den när det var dags att åka hemåt igen. Men när han lade i backen och skulle backa ut från kronofogdens lager stötte han på problem. Lastbilen satt fast i byggnaden, och det gick inte att få loss den. Börje gasade på allt vad han hade och Sven och Ljungbacken gick ut för att knuffa på, men däcken bara slirade. Till slut blev de tvungna att ge upp. Börje klev ur lastbilen och satte sig på golvet. Han öppnade en av dunkarna som de hittat i lagret och tog några klunkar, sedan gav han dunken till Sven och Ljungbacken som gjorde likadant.
Då får vi gå ut genom dörren och se om vi kan få lift hem. Sade Börje.
Ja, det får vi göra. Om du bär bandspelaren, Sven tar hembrännarapparaten så kan jag bära brännvinsdunkarna. Sade Ljungbacka-Erik.
Sedan gick de ut genom dörren där poliserna strömmat in tidigare. I receptionen var det tomt denna gång. Börje antog att receptionisten flytt när han hörde hur poliserna blev nerslagna. Men när Börje, Sven och Ljungbacken kom ut ur byggnaden väntade en otrevlig överraskning. Hela området var omringat av tungt beväpnade poliser. Det var också några militärer på plats. Om poliserna inte varit beväpnade hade bröderna Lundin och Ljungbacken bara behövt slå sig fram, men när poliserna var beväpnade hade de inget annat val än att ge upp och låta sig arresteras.
Del 16, måndag[ ]
E. Hitler vaknade av att telefonen ringde. Han skyndade sig upp ur sängen. Tyvärr så råkade han ramla över några tomburkar som låg på golvet. Han slog sig väldigt mycket, men hann resa sig upp och svara i telefonen ändå.
E. Hitlers residens. Svarade E. Hitler med en morgontrött röst.
Hej, Hettler! Dä ä Börje!
Hej, Börje. Hur går det med kassetten, har ni hittat den?
Det har vi gjort, se! Men nu har vi blivit häktade, och du måste betala borgen, 100 000 kronor, för att vi sa kunna åka hem till dek med kassetten.
Men vad i helvete har ni gjort? Hur fan ska jag ha råd att betala 100 000 kronor för att få ut er tre? Sade E. Hitler upprört.
Nej, det blir 100 000 per person. För alla tre kommer det att kosta 300 000 kronor.
Utan att säga ett ord lade E. Hitler på luren och gick och lade sig igen.
När E. Hitler sovit färdigt satte han sig upp för att fundera över hur han skulle få ut Börje, Sven och Ljungbacken. Att betala 300 000 kronor var det inte att tala om. Inte ens om E. Hitler samlade ihop alla pengar han hade, och sålde sin gård, skulle han få ihop pengar så att det räckte. Dessutom tyckte han inte att det var värt att betala så mycket pengar för att få ut bröderna Lundin. Men å andra sidan hade Börje fått tag i den förlorade kassetten, och om E. Hitler mixade ihop materialet från den med det material han spelat in under gårdagen så skulle han nog kunna få ihop en färdig kassett i tid ändå.
E. Hitler lyfte telefonluren och slog numret till Frisse Frissén. Han bad Frisse att ta med sig resten av Luftwaffe och komma på en gång. Sedan ringde E. Hitler till Roger Ballis, Smällphete Sigge, Greve von Boegroeff, Efraim Barkbit samt Olle Ollé Ollé Ollé och bad dem att komma så fort de kunde.
När samtliga hade kommit talade E. Hitler om för dem vad som gällde:
Vi ska åka till Skövde för att befria bröderna Lundin och Ljungbacka-Erik. Med våld!
De välbyggda medlemmarna i Luftwaffe samt Roger Ballis och Smällphete sigge jublade när E. Hitler talade om vad de skulle göra. De andra började skruva på sig lite nervöst.
Får jag 25 kronor om jag ställer opp? Frågade Efraim Barkbit lite försiktigt.
Ja, du ska få 50 kronor för varje polis du slår ner. Sade E. Hitler.
Får jag knulla de poliser jag slår ner? Frågade greven.
Jadå, det kan du få. Och när vi kommer tillbaka och har fått färdigt kassetten ska jag bjuda er alla på en rejäl julfest med både mat, öl och brännvin.
Då började även de som inte var lika kraftigt byggda att jubla.
Mot Skövde! Vrålade Frisse Frissén och gjorde Luftwaffes minibuss startklar för en färd till Skövde.
Del 17[ ]
Då gör vi så här: Luftwaffe åker i sin minibuss. Roger Ballis, Smällphete Sigge, Efraim Barkbit och Olle Ollé Ollé Ollé får åka med i grevens limousin, och jag åker själv i min bil.
Vad i helvete? Varför måste vi åka med greven när du har en hel bil för dig själv? Protesterade Roger Ballis.
Därför att Börje, Sven och Ljungbacken ska åka med mig när vi har fått ut dem. Förklarade E. Hitler.
Men kan inte några ur Luftwaffe åka med greven, så kan vi åka i deras minibuss då? Föreslog Olle Ollé Ollé Ollé.
Men luftwaffes medlemmar bara skakade skräckslaget på huvudena och skyndade sig att kliva in i minibussen. Till slut gick Roger Ballis, Smällphete Sigge, Efraim barkbit och Olle Ollé Ollé Ollé in i grevens limousin, när de insåg att det inte fanns något de kunde göra för att slippa. Men de satte sig alla i baksätena, ingen vågade sitta framme hos greven.
När de kommit ungefär halvvägs stannade de vid en mack för att tanka bilarna och köpa sig några mosbrickor. E. Hitler hade lovat att han skulle betala maten, men när han såg vilka enorma beställningar Luftwaffe gjorde ångrade han sig bittert.
Jag vill ha två extra stora mosbrickor, och tre 150 grams hamburgare. Att dricka vill jag ha starköl, men om det inte finns vill jag ha tre 1,5 liters coca-cola. Sade Frisse Frissén till kassörskan.
Jag tar samma! Sade Dieter Beck, som bestämt sig för att han skulle börja äta upp sig lite grann så han kunde lika kraftig som Frisse en dag.
När alla medlemmar i Luftwaffe gjort sina beställningar var det E. Hitlers tur att beställa.
Tyvärr, men vi har slut på samtliga korvmenyer. Herrarna före er köpte det sista.
Både fattig och hungrig fick E. Hitler sätta sig i bilen igen och fortsätta resan till Skövde.
E. Hitler blev på allt sämre humör när han tänkte på hur dyrt Luftwaffe hade ätit på hans bekostnad, och hungern gjorde inte saken bättre. Det dåliga humöret gjorde att E. Hitler trampade lite extra på gaspedalen, och körde långt över den tillåtna hastigheten. För att de andra inte skulle tappa bort E. Hitler blev de tvungna att köra lika fort de med.
Väl framme i Skövde körde E. Hitler och kompani raka vägen till polisstationen. E. Hitler hade varit i Skövde förut, så han visste var polisstationen låg. De stannade på parkeringen utanför polisstationen för att göra upp planer inför fritagningen. Först går Roger Ballis, Smällphete Sigge, Eftraim Barkbit, Olle Ollé Ollé och greven in och börjar slå ner poliser. Efter ett tag kommer Luftwaffe som förstärkning. Mitt i all uppståndelse som blir tar jag nycklarna från en nerslagen polis och släpper ut bröderna Lundin. Sedan springer vi fort som fan! Sade E. Hitler, varefter den första truppen gick in genom polisstationens dörrar.
Del 18[ ]
Det var en ovanligt lugn dag på Skövdes polisstation. Det var kafferast och samtliga poliser hade samlats i stationens fikarum. Uffe hade köpt bullar, och Olga hade kokat riktigt gott kaffe.
Plötsligt stördes friden av ett oväsen i entrén. Sune, Kurt och Bertil reste sig upp och sprang till entrén, för de satt närmast fikarummets utgång. När de kom till entrén fick de se receptionisten ligga medvetslös på golvet. Kurt gick fram till receptionisten för att se hur det var fatt. Han böjde sig ned för att se om han fortfarande andades, när han plötsligt fick en högerkrok av en man som gömt sig bakom receptionistens skrivbord. Sedan hoppade fyra andra personer fram och gav sig på Sune och Bertil. Ensamma mot fyra andra hade Sune och Bertil inte så mycket att sätta emot, så de gick ganska snabbt i däck.
Oväsendet från entrén fick resten av poliserna att lämna fikarummet, så Roger Ballis, Smällphete Sigge, Eftraim Barkbit, Olle Ollé Ollé och Greve von Boegroeff blev ganska snabbt i minoritet. Olle Ollé Ollé tog då upp sin medhavda walkie-talkie och kallade på förstärkning. Det dröjde inte länge innan Luftwaffes samtliga 13 medlemmar stormade polisstationen. Nu blev oddsen mycket jämnare, och smockorna delades ut till både höger och vänster.
Mitt i all uppståndelse smög E. Hitler förbi slagsmålet. Han tog en nyckelknippa från en nerslagen polis, precis som planerat, och smet ner i källaren, där häktade personer brukade hållas i förvar.
Men är dä inte självaste Hettler! Har du betalt borgen? Sade Börje Lundin när han fick syn på E. Hitler.
Nej, jag hade inte råd, därför har jag tagit hjälp av Luftwaffe och några andra idioter för att få ut er. Sade E. Hitler och låste upp cellen som Börje, Sven och Ljungbacka-Erik satt inlåsta i.
Nu måste vi härifrån fort som fan. Jag vet inte hur länge Luftwaffe kan hålla snutarna i schack. Sade E. Hitler och sprang uppför källartrappen.
I polisstationens entré pågick slagsmålet fortfarande för fullt. Skövdepolisen hade blivit tvungen att kalla in förstärkning från annan ort, så det rörde sig bara om minuter innan fler poliser skulle anlände, vilket skulle ge Luftwaffe ett klart underläge.
Nu sticker vi härifrån! Ropade E. Hitler när han kom tillbaka till entrén.
Men vi vill också vara med och slåss, protesterade Börje Lundin.
Nej, det går inte, poliser ifrån Skara och Jönköping är på väg, så vi måste ge oss av fort som fan! Ropade Olle Ollé Ollé Ollé.
Innan poliserna hann fatta vad som hände sprang alla som invaderat polisstationen ut igen. De kom ut på parkeringen och sprang till sina fordon. Bröderna Lundin rusade mot E. Hitlers bil, tätt följa av E. Hitler själv. Luftwaffe, med Frisse Frissén i täten, sprang allt de kunde till sin minibuss, och de andra hoppade in i grevens limousin. De han starta och köra därifrån precis innan polisförstärkningen anlände.
Del 19[ ]
Börje Lundin hoppade in och satte sig bakom ratten i E. Hitlers Opel. Sven satte sig i passagerarsätet och Ljungbacka-Erik hoppade in i baksätet. E. Hitler hann inte sätta sig i bilen, så han fick ta tag i bilens takräcke och hålla i sig allt vad han kunde. Börje gjorde en rivstart och lämnade Skövdes polisstation. Luftwaffes minibuss och grevens limousin lämnade också platsen väldigt fort, men de körde inte åt samma håll som, E. Hitlers Opel gjorde. Planen var att alla skulle åka åt olika håll för att förvilla polisen, och sedan skulle de mötas vid E. Hitlers residens.
Börje körde i full fart genom Skövdes gator. Han kryssade runt alla bilar som fanns där, och fotgängare fick kasta sig undan för att inte bli påkörda. Börje lyckades med nöd och näppe att väja för lyktstolpar, men en och annan brevlåda körde han på så att kuvert och vykort drev åt alla håll. Börje tittade i backspegeln och fick se E. Hitler som gjorde allt han kunde för att hålla sig kvar i bilens takräcke.
Titta, Ljungbacken! Hettler fladdrar som en flagga. Hö hö hö! Sade Börje.
Ja, dä gör han, se! Sade Ljungbacken och vevade ner ena rutan så långt det gick. Han stack sedan ut huvudet och vrålade åt E. Hitler.
Hur går det, Hitler?
Men Ljungbacka-Erik kunde inte höra vad E. Hitler svarade, och det var kanske lika bra, för E. Hitler var väldigt arg när han hängde och flaxade på biltaket.
När Börje kommit ut ur Skövdes tätort gasade han på ännu mer. Han bytte ständigt fil och körde på väggrenen för att inte behöva sakta ner någonting. Den höga hastigheten gjorde att E. Hitler fick allt svårare att hålla sig fast i takräcket, så till slut tog han och slog sönder bakrutan med hjälp av en ölburk han haft i innerfickan, så att han kunde klättra in i bilen.
Du behöver väl inte köra så ini helvete fort, Börje! Jag höll ju för fan på att ramla av! Sade E. Hitler ilsket när han återhämtat andan efter att han klättrat in genom bakrutan.
Men vi måste ju köra fort för att komma ifrån polisen, Hettler! Annars hade de hunnit ikapp oss.
Ja, titta på vägen, Hitler! Vi har inte en snut efter oss.
E. Hitler tittade då ut genom rutan och såg att de mycket riktigt inte hade en endaste polis efter sig. Börje hade kört så fort att polisen aldrig hann dra igång någon jakt innan de försvunnit.
Framåt skymningen var de E. Hitler, Börje, Sven och Ljungbacka-Erik framme vid E. Hitlers residens. Börje parkerade bilen och gav bilnycklarna till E. Hitler.
Den geck bra för å va en Opel, Hettler! Vilken tur att vi kom undan snutarna!
Ja, den går jävligt fint. Men jag undrar allt hur det gick för de andra. Sade E. Hitler när han tog emot bilnycklarna.
De kommer nog snart, Hettler! De skulle nog bara in på bolaget först, se! Sade Börje och skrattade tillsammans med Sven och Ljungbacken.
Del 20[ ]
Dieter Beck sprang så fort han kunde med en stor bolagspåse i varje hand. Dessutom hade han famnen full av ölflaskor. När han kom ut genom systembolagets portar fick han kasta flaskorna han hade i famnen för att kunna springa fortare. Dieter Beck fick nu springa allt vad han kunde för att hinna hoppa in i Luftwaffes minibuss som redan hade börjat åka. När Dieter Beck tagit sig in i bussen gasade chauffören på och körde därifrån i sista minuten. Hade Luftwaffe stannat kvar några sekunder till hade polisen säkerligen hunnit gripa dem.
Men var vi tvungna att gå in på bolaget innan vi skakat av oss polisen? Sade Dieter Beck när han återhämtat sig efter löpningen.
Bwööö! Ja, annars hade vi inte hunnit innan systemet stänger, begriper du väl! Sade Frisse Frissén. Ett tag funderade han på ifall han skulle slå ner Dieter Beck för att han ställde en så dum fråga, men han ändrade sig när Dieter gav honom en öl ur påsarna han köpt.
När Frisse Frissén druckit ur sin öl fick han se att poliserna låg alldeles bakom Luftwaffes minibuss.
Gasa på för fan! Vrålade Frisse åt chauffören.
Det går inte! Minibussen orkar inte köra fortare än så här! Vi måste komma på något annat sätt att bli av med poliserna. Fick Frisse Frissén till svar.
Då vevade Frisse Frissén ner bilrutan och klättrade upp på taket. Han väntade tills en av polisbilarna kommit tillräckligt nära, sedan tog han och hoppade över till den bilen. Frisse slog sönder polisbilens framruta med ett rejält knytnävsslag och kröp sedan in i polisbilen. En av poliserna försökte dra sin pistol, men Frisse Frissén såg det och hann däcka honom innan han fått fram sin pickadoll. Sedan sövde han poliserna i baksätet med en välriktad spark, och därefter slog han ner föraren med en rak vänster.
När Frisse Frissén tagit kontrollen över en av polisbilarna svängde han åt sidan och tog sats för att kunna preja av nästa polisbil från vägen. Detta lyckades mycket bättre än Frisse väntat sig, för polisbilen for rätt ner i ett dike och slog en volt innan den landade på tak. De andra poliserna blev tvungna att stanna och hjälpa de som satt i bilen Frisse Frissén prejat ner i diket, så Luftwaffe kunde ostört fortsätta sin resa hem. När poliserna i bilen Frisse Frissén körde började vakna till liv körde han upp jämns med Luftwaffes minibuss. Sedan hoppade han tillbaka till minibussen och lämnade de halvt medvetslösa poliserna kvar i sin bil. Frisse såg sedan hur poliserna förgäves försökte ta tillbaka kontrollen och styra undan bilen från en mötande lastbil. När Luftwaffes minibuss körde in på E. Hitlers gård var samtliga medlemmar glada i hågen, mestadels tack vare ölen och brännvinet Dieter Beck köpt.
Vad bra att ni klarade er tillbaka. Sade E. Hitler. Nu fattas bara Roger Ballis, Smällphete Sigge, Eftraim Barkbit, Olle Ollé Ollé och greven.
Del 21[ ]
Situationen såg inget vidare ut för Greve von Boegroeff och hans anhang. I ett försök att få stopp på limousinen hade poliserna lagt ut en spikmatta när de lämnade Skövdes innerstad. Greven lyckades nästan undvika den, men ett av däcken rullade över spikmattan ändå. Nu hade greven blivit tvungen att stanna bilen efter landsvägen för att byta däck.
Roger Ballis och Smällphete Sigge stod bredvid limousinen och gjorde sig beredda att slåss när polisen anlände, vilket de med största sannolikhet skulle göra snart, för poliserna låg inte alls långt efter limousinen. Efraim Barkbit och Olle Ollé Ollé hjälptes åt att byta det punkterade däcket medan greven stod och tittade på. När Efraim Barkbit skruvat loss bultarna på däcket hördes sirenljudet mycket tydligare, och de förstod alla att polisen var på ingång. Roger Ballis och Smällphete Sigge kavlade upp sina skjortärmar innan den första polisbilen kom och stannade. Polisman Jörgen Fredriksson klev ur bilen och ropade med en myndig röst:
Ni är arresterade. Om ni följer med frivilligt ska jag se till att ni får en lindrig dom.
Vi ska jävlar inte ge upp här, era loffare! Ropade Smällphete Sigge åt polisen. Polisen gick då fram till Smällphete Sigge och tänkte ta att polisgrepp om honom, men innan han hann ta tag i Smällphete Sigges arm fick han en högerkrok så han åkte i backen med en smäll.
Då rusade de andra poliserna som suttit i polisbilen fram för att hjälpa sin kollega, men tre poliser mot Smällphete Sigge och Roger Ballis var ingenting, och de åkte nästan direkt i däck.
Roger Ballis och Smällphete Sigge hann inte mer än pusta ut innan tre polisbilar till stannade till vid vägkanten. Poliserna klev ur sina bilar samtidigt den här gången, så de skulle vara säkra på att kunna slå ner de båda slagskämparna. Dessutom var ännu fler bilar på väg.
Nu har vi fått på däcket! Ropade Efraim Barkbit och satte sig i limousinen.
Roger Ballis och Smällphete Sigge skyndade sig in i limousinen, för de visste att de inte hade en chans mot alla poliser som var på väg dit. Jag kan en hemlig genväg genom skogen! Ropade Efraim Barkbit, fast han egentligen inte gjorde det. Men greven körde efter den väg som Efraim Barkbit pekade ut ändå. Som tur var körde greven in på skogsvägen precis efter en kurva, så polisen såg inte vart de tog vägen. Efter en guppig bilfärd genom skogen kom de ut på landsvägen igen, och kunde nu köra hemåt utan att bli förföljda av någon polis.
Del 22[ ]
Det hade redan hunnit bli mörkt när grevens limousin rullade in på E. Hitlers gård. Greven parkerade limousinen mellan Luftwaffes minibuss och E. Hitlers Opel. När han klev ur limousinen möttes han av E. Hitler och bröderna Lundin. En bit längre bort stod Luftwaffe och tittade lite försiktigt på de som klev ur grevens limousin.
Vart fan har ni varit!? Jag trodde ni hade åkt fast! Sade E. Hitler när greven klivit ur limousinen.
Nej, men vi fick punktering, så de fina gossarna blev tvungna att byta däck! Svarade greven.
Ja, ja. Hur som helst, nu måste vi se till att vi kan få färdigt kassetten! Har du kvar bandet, Börje?
Dä har jag allt, Hettler! Har du kvar flaskan? Sade Börje och klappade på innerfickan där han hade E. Hitlers kassettband.
Vilken jävla flaska? Sade E. Hitler som inte alls förstod vad Börje pratade om.
När du släppte ut oss från polisstationen gav jag dig en brännvinsflaska som polisen tagit för oss. Sade Börje.
Men det förstår du väl att jag tappade den när jag satt på biltaket då du körde som en jävla blådåre. Skit nu i flaskan, jag har mer brännvin i studion. Ge mig bandet nu så vi kan göra klart kassettjäveln! Sade E. Hitler och började bli en aning irriterad.
E. Hitler gick med bestämda steg mot sin studio, med Luftwaffe i släptåg. Men när E. Hitler kommit fram till studions ingång stannade han och vände sig om.
När jag tänker efter så vill jag vara själv när jag mixar kassetten. Ni får vänta ute på gården, så ropar jag på er om jag behöver hjälp. Här har ni två brännvinsflaskor. De kan ni ta och dela på. Sade E. Hitler och smällde igen dörren till studion.
Frisse Frissén skruvade av korken från den ena flaskan och tog några klunkar. Sedan skickade han den vidare till nästa person, och när flaskan var tom öppnade Frisse Frissén den andra och skickade iväg den med.
Det här var ett rejält brännvin! Är det Hitler själv som har gjort det? Sade Olle Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé Ollé när det blivit hans tur att smaka på flaskan innehåll.
Ja, jag tror det är la bryggt efter hans hemliga familjerecept. Sade Ljungbacka-Erik, som hade smakat E. Hitlers brännvin förut.
Vilket gott brännvin Hitler gör. Nästan lika gott som mitt eget! Sade Börje Lundin efter att ha tagit en klunk ur flaskan.
Plötsligt avbröts samtalet när ett par polisbilar rullade in på E. Hitlers gård. Ut ur polisbilarna kom flera poliser, och snart var hela gården omringad.
Del 23[ ]
En av poliserna tog fram en megafon och ropade till Luftwaffe och de andra som fanns på E. Hitlers gård.
Det här är polisen, ni är arresterade för… öh, det är nog enklare att säga vad ni inte är arresterade för.
Vi är la inte arresterade än! Ropade Ljungbacka-Erik som svar.
Nej, men så gott som! Sade en av poliserna och började gå mot sällskapet som stod på E. Hitlers gård. Men när han kom fram till Frisse Frissén möttes han av en högerkrok innan han hann ta fram några handklovar .
Det var startskottet, pôjka! Nu får vi börja slåss! Sade Börje Lundin.
Sedan rusade alla fram till poliserna, och slagsmålet var igång.
Olle Ollé Ollé Ollé tog fram en mikrofon som han haft i innerfickan och svingade den vilt omkring sig. När han träffade en polis i huvudet med mikrofonen blev denne lite yr, så Olle Ollé fick ett gyllene tillfälle att slå ner honom. Efraim Barkbit välte omkull flera poliser med sig feta röv, och om han tog i ordentligt kunde han smälla till poliserna med röven så de flög rätt in i en vägg. Greve von Boegroeff tog fram sin guldfärgade käpp som var gjord i metall, och slog poliserna i skrevet med den. När poliserna sedan böjde sig ner av smärtan passade greven på att dela ut en höger uppercut. Börje Lundin, Sven Lundin, Smällphete Sigge, Roger Ballis, Frisse Frissén och resten av Luftwaffe använde mer traditionella metoder och slog bara ner poliserna med knytnävarna.
Mitt under det pågående slagsmålet flög dörren till E. Hitlers studio upp, och ut genom dörren kom E. Hitler som var alldeles illröd i ansiktet av ilska.
Men kan ni ta och vara lite tysta, för helvete!? Jag håller på och spela in stämmor till några av låtarna, och då vill jag inte ha en massa knytnävsslag och skrik i bakgrunden. Håll käften nu, era jävlar! Skrek E. Hitler och smällde igen dörren.
Efter att E. Hitler gått in i studion igen blev det knäpptyst ute på gården. Alla blev chockade och slagsmålet kom av sig lite grann. Frisse Frissén höll ett redigt tag om kragen på en polis och hade just varit på väg att klippa till honom när E. Hitler skrikit, men han hade stannat när knytnäven var alldeles framför polisens haka. Några sekunder efter att E. Hitler stängt dörren kom slagsmålet igång igen, men poliserna var inte beredda på att det skulle börja så snart, så Luftwaffe fick ett rejält försprång, och snart hamnade poliserna i underläge.
Reträtt! Ropade landsfiskalen Josefsson, och inom kort hade poliserna rusat in i sina fordon och flytt därifrån.
För att fira det lyckade slagsmålet plockade Frisse Frissén fram tre ölbackar ur Luftwaffes minibuss, och gav samtliga deltagare varsin öl. Plötsligt flög dörren till studion upp igen, och ut genom dörren kom E. Hitler, glad i hågen, och viftade med ett kassettband.
Den är färdig! Vi hann göra klart kassetten! Nu måste vi få iväg den till tryckeriet fort som fan! Ropade E. Hitler glatt.
Del 24[ ]
Ni kan komma in i studion och lyssna när jag ringer till tryckeriet. Sade E. Hitler och vinkade in alla som stod ute på gården.
Det blev väldigt trångt i studion när alla kommit in, men det gjorde inget, för alla var spända på att få höra den färdiga kassetten. E. Hitler satte igång bandspelaren på låg volym, så att han skulle kunna ringa till tryckeriet med telefonen som fanns i studion.
Ja, god dag, det här är E. Hitler. Jag undrar om ni skulle kunna trycka upp en kassett åt mig, så jag hinner sälja den innan jul.
Nej, det går inte. Sade tryckeriets telefonist. Halva personalstyrkan har julledigt, och vi är väldigt upptagna nu. Men hör av er igen efter nyår så ska vi se om vi inte ska kunna trycka upp ett par exemplar av kassetten.
Jo, ni måste hjälpa mig nu. Jag har slitit som fan med att få klart kassetten i tid. Så nu jävlar får ni vara så goda och trycka upp kassetten åt mig. Jag betalar vad fan som helst, bara den är klar i tid.
Tyvärr, det går inte. Sade tryckeriets telefonist.
Nu gav E. Hitler upp allt hopp om att få klart ut kassetten till kunderna innan jul, och när han insåg att allting varit förgäves kände han att gråten inte var långt borta. E. Hitler var just i färd med att lägga på och avsluta samtalet när Frisse Frissén tog ifrån honom luren.
Bwööö! Nu jävlar trycker ni kassetten! Annars jävlar slår jag ner er. Allihop! Bwööö! Vrålade Frisse i luren.
E. Hitler skakade bara på huvudet när han hörde var Frisse Frissén sade åt tryckeri-telefonisten. Han tänkte att när det ändå inte blev någon kassett kunde han lika gärna låta Frisse Frissén fortsätta prata i telefon. Det kunde ju ändå inte bli så mycket värre nu. Frisse Frissén lade på luren och vände sig till E. Hitler:
De ska trycka kassetten! Gratis!
Ett jubel bröt ut inne i studion, och E. Hitler kände hur hoppet återvände. Det dröjde inte länge innan ölbackarna och brännvinsflaskorna åkte fram, och medan de andra började fira åkte E. Hitler till tryckeriet med den färdiga kassetten. Men innan han åkte ringde han till Fixativ och bad dem laga julmat och köra ut den till E. Hitlers residens, för han hade ju lovat de andra att bjuda på en rejäl middag när kassetten var färdig. När E. Hitler kom tillbaka från tryckeriet var festen redan igång för fullt, så E. Hitler blev tvungen att halsa direkt ur brännvinsflaskan för att komma ikapp de andra. Ur högtalarna strömmade musik, både från den nyinspelade kassetten och från gamla kassetter. Olle Ollé Ollé Ollé skötte stereon och bytte kassett lite då och då. Plötsligt kom Frisse Frissén fram till honom med en kassett i handen.
Bwööö! Den här ska du spela! Sade Frisse och gav kassetten till Olle Ollé Ollé.
Vad är det på den, då? Undrade Olle Ollé.
Det är Slicka fitta! Svarade Frisse.
Men den har vi ju redan spelat tre gånger den senaste kvarten.
Då får du spela den igen! Bwöööh! Sade Frisse Frissén.
Nej, nu får det räcka. Nu vi har mycket bättre musik som vi kan spela. Sade Olle Ollé Ollé, som tröttnat på Slicka fitta för länge sedan.
Vad fan säger du, va! Sade Frisse Frissén och slog ner Olle Ollé Ollé och satte sedan på kassetten själv.
När Smällphete Sigge såg att Frisse slagit ner Olle Ollé Ollé trodde han att det var början på ett slagsmål, så han slog ner den person som stod närmast honom. Detta ledde till att fler började slåss, och inom kort hade ett rejält slagsmål startat. Och till de ljuva tonerna av Slicka fitta pågick slagsmålet, som höll på ända fram till jul.