Göran Persson Är En Galt

Från Eddie Meduza Wiki
Hoppa till: navigering, sök
Ingenbild.jpg
Utgivningsår: 1997
Label: Osadal
Längd: 1:00:06
Format: Kassett

Med undertiteln "En osannolikt usel roman av Carl Ivar Stenlund" En kassett som gavs ut 1997, och som bara består av att Eddie pratar strunt och svamlar i en hel timme! En av de mest udda sakerna han gav ut, alla kategorier!

Omslaget består av en bild på honom och dåvarande fästmön Leila.

A-sidan tolkad och nedskriven av Långpanna, B-sidan tolkad och nedskriven av "Andeerz K" och "Anders B".

Sida A:

Det var på den gamla goda tiden, förr i tiden, då en man kunde reda sig. Då en man kunde reda sig på sin ärlighet, sin uppriktighet och sin oklanderliga vandel. På den tiden en man var en man, en kvinna var en kvinna. På den tiden fanns det inga tunnelbanor, det fanns inga tv-apparater, det fanns ju knappast några löständer heller, vill jag minnas. Dagen låg alltid öde. Stjärnorna tindrade likadant på natten som på dagen, fast på dagen såg man dom inte, för då arbetade man i kolgruvor, i dagbrott, på åkrar, ängar, i lagårdar och i affärer också faktiskt, ja.

Jag minns första gången jag upplevde solskenet på ryggen, jag minns det som om det vore ett par år sen. Det var jag och så var det min lilla hund, Dolly. Ehh, som sagt var.. men nej, den dan var det inte, för det regnade då… Den inrikespolitiska situationen har för närvarande inträtt i en stagnation som är svår att ta sig ur, och solen på ryggen lär inte hjälpa mot varken det ena eller det andra… (Telefonen ringer, Eddie börjar snarka och svarar genom att grymta 3 gånger. Lägger sen på.) - Ja det var nån tokig galning som ringde upp. Min stora romansvit långt bortom gärdsgården utspelar sig i en tid då en man var en m, ja det har jag sagt, ja. Jag tycker det här börjar bli långtråkigt ja. Jag tror jag tar och går och pissar litegranna (han går bort från mikrofonen. Då börjar telefonen ringa igen. Han kommer tillbaka, svarar och grymtar fyra gånger nu för att sen lägga på) Den här romanen har alla förutsättningar att bli nobelprisbelönad. Ringer det nu igen så ringer jag till polisen.

Jag kommer ihåg en man ifrån Arontorp. Han betrycktes av den fåfänga idén att han skulle kunna flyga om han bara riktigt trodde på det, och det visade sig att det gjorde han.. inte. Han ställde sig på lagårdstaket hemma, i och för sig ett ganska lågt eftersom på den tiden var det inte så fett med pengar och man hade inte råd att bygga så höga lagårdar. Men bakom lagårn låg ett stup som var 20 meter djupt. I botten på detta stup placerade denna hemmansägare en två hagel.. tagelmadrasser. Jag råkade säga fel där, men det ska ni skita i. Eh, två tagelmadrasser. Eh, kröp upp på taket, klättrade upp på taket där och ställde sig och slog och viftade med armarna och skrek: jag är Arkimedes, jag är Arkimedes! Han hade nämligen blandat ihop konfettin där, han tänkte på Ikaros, men han var ju obildad, så hade han bara halva den dära boken, så han hade väl blandat ihop sakerna. Allt nog, han skrek: jag är Arkimedes, jag är Arkimedes! Just då kom prästen i byn gående på en promenad som han hade tagit där. Han hade tagit den från en församlingsmedlem, och han var ute och gick där och fick se den här stackars odalmannen stå och fladdra och fäkta och slå uppe på lagårdstaket som en väderkvarn ungefär, eller ja, eller kanske som en politiker i Italien eller en aktions, ja jag vet inte. Allt nog han stod där och fäktade i alla fall och skrek: jag är Arkimedes, jag är Arkimedes! Då dristade sig prästen att fråga: vad odalbonde Johansson, för det hette han och han kallades också därför för Johansson. Det hade varit ganska konstigt ifall prästen, som var en beläst karl, hade kallat honom för Andersson när nu hette Johansson och å andra sidan så hade han ju kunnat säga fel, prästen, för han hade ju många att hålla reda på, men å tredje sidan så höll han inte reda på nånting den där prästen, han bara predikade och åt av kyrkans mat, som dom gjorde på den tiden, fet var han också, stor och tjock, ful, dum var han också den där prästjäveln…

I vilket fall som helst så sa han: Johansson, varför står ni och gastar så det hörs över hela häradet här att ni tror er vara Arkimedes? Då invecklade sig Johansson i en allt mer hetare och en mer ingående argumentering med den här prästen, om Arkimedes roll i detta sammanhang, och prästen försökte fåfängt förklara för den här odalmannen att det var Ikaros han tänkte på och inte Arkimedes. Men då drog den här odalbonden till med att: det begriper väl inte ni, ni kan väl bara hålla reda på Jesus? Och då sa prästen: Vem faan e´det? Sen hoppade då den här odalmannen rakt ut där och han missade ju naturligtvis de där tagelmadrasserna och slog huvudet i en klippkant där så att han…ja visst, prästen fick ju mer att göra där…

Det var den dagen jag upptäckte, alltså årsdagen av detta, alltså hundra år senare, upptäckte jag att jag faktiskt också hade en viss fobisk inställning till det här med att flyga. Jag trodde också nämligen att jag kunde flyga, men det visade sig att det kunde jag inte, för jag var alldeles för dum för att ta flygcertifikatet, så jag fick bli busschaufför istället. I dessa tider fanns det många original i bygderna till exempel en Lautrec som hängde hos en bonde där, det var ett original. Men annars fanns det inte så många egentligen som man säger, jag förstår inte vad de pratar om jämt, de säger att: Förr fanns det så många original i bygderna. Det gjorde det inte alls, det, de hängde på museerna allihop. (han lägger ifrån sig mikrofonen) - Ja, det är en bra roman det här, ja, Göran Persson är en galt, ja det kommer vi till senare… ja…. Nu ska det då enligt planerna ringa och ja ska säga (grymtar två gånger), men naturligtvis ringer dom inte nu då. Har betalat dom 150 kronor för att dom ska ringa mellan, men, äh! Professor Evander minns jag tydligt. Ja, Evander-affären. Det var nånting liknande Haijby-affären, fast tvärtom.

Det var en man som hade fått för sig att han skulle göra stora pengar på att sälja julkärvar till folk, och…det gjorde han också, han tjänade en faslig massa pengar på det där, och det blev han inställd till tinget, för han hade inte betalt skatt. Då sa domaren till honom så här: har ni betalat skatt? Nej, det har jag inte, sa han. Och då sa domaren det att: det var som faan! För ögonblicket har det blitt sämre och… öh, tolv, tretton minuter snart här, ja. Jag ska se här. Jag tror jag ska hitta på nåt annat kanske. Det blir ju lite långtråkigt det här och sitta och lyssna på det här hela tiden. Det är ju dåligt det här. Väldigt dåligt det här. Ja, nej, inte alls roligt. Nä, eh, jag, eh, nä, ja… Nä, eh, ja. Det är väl lika bra att jag slutar med detta. Jag kan skicka en blank kassett till er så kan ni ju spela in nånting själva på den. Nån roman som ni tycker är trevlig. Annars så kan man ju ta och göra den här varianten som brukar vara väldigt rolig. Mina barnbarn brukar tycka att det är väldigt kul om man gör så här liksom: (det knackar) - Kom in! - (med dalmål) Goddag det var från läsförbundet i Mora. Ni hade gjort en bok här som var jättedålig, vi vill ha pengarna tillbaka - Det får ni inte! - Jasså! Då anmäler vi er för polisen - Ja, då gör jag så här (ett smällande ljud hörs) Ehhhhoooo, Mora (duns)

Ja, eh., det brukar va… nä nu ska vi se här, väldigt trevligt, ja, jodå… På min vandring genom litteraturens väg, kommer jag året nittonhundra…inte, ja… kommer jag fram till att, ja det vete fan vad jag kom fram till. Jag kom fram till i alla fall att det var inte lämpligt att kommentera så mycket som jag gjorde, för det var en professor Lövenmark i Uppsala som påpekade för mig att jag inte skulle kommentera så mycket och då gjorde inte jag det. Så slutade jag med det. Jag behövde då ett litet stipendium för att komma på fötter där, jag hade ramlat omkull, det var nån som satte krokben för mig, eller också om jag var full. Jag kommer inte ihåg riktigt hurdant det var där. Jag behövde i alla fall komma på fötter och jag behövde ett litet stipendium. Dom hade bara stora stipendium då, men jag tyckte dom var för stora, jag ville ha ett litet. Och jag sa till intendent Kravander då som brukade svansa omkring där i korridorerna och se allmänt dum ut, det var förresten inte bara han som såg dum ut, den där Karlgren, han såg ut som själve fan i ansiktet. Såvida nu man kan tänka sig att fan ser ut så va, så ja.

Ja, då sa jag det då till den där Kravander, eller vem det nu var jag sa det till innan att jag sa det till, att: jag skulle vilja ha ett litet stipendium, sa jag. Nej, sa han, det går inte, ni måste tjäna era pengar själv. Då kom jag på den fantastiska idén jag fick där att jag fick en idé som jag fick där, att jag skulle kanske kunna ta och skriva litegrann och sälja till mina kamraaaater, ehh, nånting jag kunde sälja till mina kamraaaater, ehh, nånting. Och på den tiden så fanns det en serie som hette ”Mannen i svart” med Olov Tuneberg, och den var väldigt populär och han bräkte med väldigt grov röst, så här, det gjorde han. Och då tänkte jag att om jag tar då och skriver en liten mannen i svart, här, och så skrev jag då på första sidan där, som rubrik skrev jag: (med eko) MANNEN I SVART! Men den där ekoeffekten uteblev ju. Det gick ju inte att få med när man skrev och det var ju på den tiden, det fanns ju inga bandspelare då, men då var det ju en intendent Schanegren, han som jag berättade om innan. Han hade faktiskt hemma en gammal magnetofonbandspelare, det är en trådspelare, alltså. Den använde sig av tråd, istället för sådana hära tonband som man har nu för tiden, ja, nuförtiden gör man det ju digitalt, jag vete fan hur de bär sig åt, men det blir väldigt bra ljud i alla fall, min sonson har en sån apparat hemma, en Sony, tror jag den heter, den e väldigt bra. Ehh, den blir väldigt fint ljud.

Och då tänkte jag det, ehh, Karlgren, jag var ju tvungen att muta honom där med en middag på på på nationen där för att han skulle ställa sin apparat till förfogande. Hur jag sen skulle spela upp resultatet för mina kamraaater, det hade jag aldrig funderat över, utan jag var så inne på det där att få fram den där eko-effekten, som jag hade i huvet då. Jag riktigt kunde höra hur det lät: (med eko) MANNEN I SVART! Ja, så lät det, alltså.

Och jag tyckte att, det fascinerade mig nåt så alldeles oerhört, jag kommer ihåg jag bodde på Lilla Vassgatan i Uppsala, längst upp under vindstaket, där, och det anses ju som väldigt populärt eller väldigt romantiskt att man under sin studietid bor då i en vindskupa, jag tyckte det var lagom romantiskt. Det var trångt däruppe, det luktade illa, det var fladdermöss som kröp omkring och fladdrade och flaxade på nätterna där, och, ja, dom bet mig aldrig, de gjorde dom ju inte, men de var otäcka att titta på, när jag tände lampan där så hängde dom och såg ut som Arne Weise i ansiktet, fast upp och ned. Och kallt var det också. Jag bodde ju där uppe då och hur fan, var var jag nånstans nu… Jo, jag skulle låna den här magnetofonen, utav, jo, på nätterna, jag kunde inte sova. Jag kunde inte sova för jag hade den här eko-effekten, effekten i huvet: (med eko) MANNEN I SVART! Ja, det plågade mig, alltså hela nätterna låg jag och drömde. Det gick så långt så att jag drömde alla drömmar i eko, till exempel jag drömde om en liten söt flicka som hette Agneta Wallander, alla var ju ute efter henne och jag fick henne naturligtvis inte, men jag hade en viss chans där då. Och då drömde jag om henne och det var med eko-effekt på, hon sa: (med eko) Åh, vad du är underbar, Ture, fast jag hette Klas-Ivar, eller vad fan hette jag nu, jag måste titta på annons… ehh, Carl Ivar Stenlund, ja så är det jag heter, ja. (med eko) CARL IVAR STENLUND, heter jag, ja. Jo jag var så insatt på det där att få fram det här då: mannen i (med eko) SVART, ja, det tyckte jag.

Då fick jag muta den här Karlgren med en middag på Uppsala Nation, där, eller på Upplands Nation, menar jag, naturligtvis. Det gick bra så till vida att jag lyckades då snirkla och manipulera mig in i hans fina, borgerliga, burgna hem, där, med träpanel på väggarna där och det var heltäckande mattor och det var en vacker fru och det ena med det andra och stor hund och två katter, tror jag också det var, några fula siames-saker. Men så kom jag i alla fall in i hans allra heligaste, biblioteket där, och där hade han den enorma, stora magnetofonspelaren stående, den där trådspelaren. Och jag gick fram där och blev då bekant med de olika reglagen på den här maskinen, han visade mig där och de första orden jag sa där, jag kommer ihåg jag stod där med darrande händer och lite handsvett, med mitt färdigskrivna manuskript, och så sa jag: Mannen i svart. Men i helvete! Då kom jag att tänka på, var fan blev ekot av? Jag kunde ju liksom inte…, jag försökte med: Mannen i svart svart svart svart svart svart, men det blev ju ingen effekt. Karlgren, han tittade lite frågande på mig och undrade: vad fan e det frågan om, varför står ni och upprepar er hela tiden, lider ni av nån sorts mental tautologi, karljävel? Sitta och säga svartsvartsvartsvartsvart hela hela hela tiden. Sitt ned i den här skinnfotöljen, sa han, satt jag mig där, och så fick jag en konjak också blev det svartsvartsvart igen, då. Och då frågade han mig rent ut: har ni blivit tokig, karl? Eh, ja, jag tror det, sa jag, jag tror faktiskt att jag har blivit tokig. Och så berättade jag för honom om detta fenomen som jag hade upplevt rent mentalt, och det visade sig att han var en riktig hedersman, för han hade upplevt samma sak en gång när han studerade i Heidelberg.

Det berodde på att den lilla studentbostaden han hade då, den vette ut emot en dalgång där man kunde stå och skrika och få just de här eko-effekterna. Så det hela slutade med att vi blev väldigt goda vänner, han och jag, och på något sätt så ville han att jag skulle följa med honom på semester utanför Heidelberg, en liten by där, som hette Schwarzwald am see, tror jag att det var, och vi kom dit och under över alla under, den här Karlgren, han blev så intresserad av hela det här fenomenet, så på försommaren där, så tog han, eller rättare sagt några karlar som han hade hyrt in och baxade upp hela den här magnetofontrådspelaren på järnvägsstationen där, och så bar det iväg till Österrike, eller till Heidelberg, rättare sagt. Och där monterades då den här magnetofonbandspelaren upp igen, eller bandspel..trådspelaren, menade jag, monterades upp igen och så hängde vi ut mikrofonen helt enkelt utanför fönstret där, för att han fick hyra det här lilla studentrummet, som var inhyst i ett gasthouse, där.

Vi hade ju innan dess förfriskat oss med lite drycker nere i det gasthouset, där. Så att, det blev ju lite sluddrigt och så, men det blev en alldeles underbar eko-effekt. Där stod vi båda två och: (eko) MARRANISCHNISCH ÖÖÖISCH ÄÄÄ HO HOMÄÄRÄRR, osv. Ja, och sen när vi spelade upp det, så kom vi ju på att det var ju alldeles hopplöst, det gick ju inte att urskilja vad man sa. Det lät ju som de stod någon och stammade så här: swachswachswacswasch, så där. Så att vi skrinlade hela det här projektet. Då hade jag för övrigt fått ett litet stipendium, så jag behövde inte de där pengarna. Jag ska be nu att få läsa upp ett brottstycke ur den här spökhistorien som jag skrev, som då blev embryot till min roman, Göran Persson är en galt, så det är alltså då väldigt gamla förlagor som har legat till grund för den här romanen. Och den, eum, eum.. jag börjar få en helt annan röst här, men det skiter jag i, eh, ni är ju lurade ändå så det gör ingenting (skrattar med eko-effekt). Nå, så här gick den, spökhistorien: (en gånggång med eko) Det var lyhört i lägenheten. Han hörde tydligt argumenteringen som försiggick på andra sidan väggen, dock insåg han att lägenheten intill var (med eko) outhyrd. Då blev han så satans rädd, så han sket ner sig. (ett fisljud med eko)

Ja, nu börjar den här romanen, den här inspelningen komma på så låg nivå så att nu börjar ju nästan, vem som helst börjar förstå vem det egentligen är sitter och här och pratar i den hemska mikrofonen, den här mikrofonen. Men det skiter jag i för att, ehh, ja, adjö, nu ska vi, eh, nu ska vi snart, eh, ha lite trevligt här, eh eh, mjaaa, ja. (med eko som om han satt på en toalett) Ja, sen har vi det här kapitlet med toaletthumor. Jag kommer ihåg, under min studietid i Uppsala, när jag var där, då var det väldigt allmänt förekommande att man hade någon sorts morbid toaletthumor, skithushumor eller pissoarhumor som det också kallas. Man klottrade på den tiden, även på den tiden, men man gjorde det i mer sofistikerade (krystar) former, man hade då små lappar med sig in i, i, i, på tolatten där, och det var ju före tejpens tid, och det var ju före sådana här självhäftande lappars tid, så att det var ju vanliga lappar som man rev ur, kollegieblocken där, eller rättare sagt skrivblocken som man hade på den tiden. Då bemödade man sig med att göra dem så vackra och estetiskt tilltalande som möjligt. Till exempel, man kunde färglägga dem, man kunde kolorera dem och man gjorde fina ramar runtomkring lapparna, och fick en standardiserad storlek på ungefär 10*7 cm, nånting sånt där. Det var väl kutym på universitetet då, att det skulle vara den storleken. Var den har kommit ifrån vet jag inte, om det var nån föregångare där. (krystar igen) Ja, eh, ni kanske reagerar över att det inte hörs några plumsar, men det beror på att jag har lagt papper i toalettstolen så att det inte ska, ja är nämligen (krystar) väldigt finkänslig utav mig. Ja, jodå, som sagt var, ja, eh..

Det var ju en ganska oskyldig tradition, det här toaletthumorn, som man hade då. Då tog man med sig en sån här lapp in på toaletten och skrev sina små poem där. Men det gick ju inflation i det här, eftersom det var ju många elever som fuskade. För att få fram en så estetiskt tilltalande lapp som möjligt, så satt man och fuskade, och skrev på lektionerna istället för att skriva medan man satt och förrättade sina behov på Lokum då. Så det dog ut så småningom, den där lilla egenheten man hade elever emellan. (krystar igen)

Men jag minns en del ramsor där. Dom återkommer ju år efter år, de här ramsorna, toalettramsorna. Jag författade väl en, jag tänkte jag skulle dräpa till alla de där lite mer sofistikerade varianterna de hade som: här satt Aristoteles på ändan och inget kunde hända, exempelvis, ehh ehh, tacka försynen, för trasiga trynen, var det nån som skrev. Jag förstod inte riktigt vad han menade med det. Men jag drog till med en riktig ekivok sak där, när jag skrev så här på en lapp, och jag fuskade inte, utan jag satt inne på WC-stolen då och hade då lappen lutad mot ena knät. Ja, jag fuskade ju lite, för jag hade ett kollegieblock under lappen så att jag skulle kunna skriva. Så skrev jag så här, väldigt ekivokt, jag skrev: Kuken på grinden, fittan på kinden, arslet i vinden och röven i linden, skrev jag. Det var precis så att det fick plats på den här 10*7 centimeters lappen, och så gjorde jag en liten ram runtomkring sirligt formad i gotisk stil. Till saken hörde ju då att det fanns ingenstans man kunde sätta upp lapparna, det fanns ju som sagt var ingen tejp på den tiden. Använda sig av Karlssons klister, som då fanns att tillgå, eller nåt vanligt lim, det föll aldrig en skötsam elev in att vandalisera skoltoaletten på det viset. Så rektorn hade satt in ett litet bord där, som vi brukade lägga lapparna på. När man stod där och tvättade händerna, så kunde man stå där och roa sig med detta. Detta gav mig ett uppslag när jag höll på att forma embryot till min stora roman, mitt stora epos: Göran Persson är en galt.

En gång när jag satt där och ske..eum, uträttade mina behov, så var det en storvuxen karl som satt intill. Det var en lärare Andrén, som stank väldigt illa ur munnen och armsvett och fotsvett, ja han hade alla sorters svetter som kunde tänkas, kunde tänkas kunde. Det var på en middagsrast, jag hade just spisat middagen. Det var, vill jag minnas, om det inte var lammkotlett, så var det… jag tror det var sånna här, jag höll på att säga fettpäror, eller om det var… jag kommer inte ihåg vad det var. Det var en läcker middag, jag hade spisat i alla fall och var ganska full i magen, och var tvungen att tömma ut köksvägen, så att säga. Då satt jag därinne på toaletten i godan ro, när jag kände en omisskännlig lukt, en stank, en odör av guds nåde närma sig, och förstod att den här läraren var på väg in. Mycket riktigt: frustande som en valross i parningstid, så embarkerade han toaletten bredvid min, naturligtvis, fast det fanns fem till att välja på. Där satt han och brakade och knakade i sitt rövhål, så att det stod härliga till. Det plumsade och plaskade för han lade naturligtvis inget (krystar igen) papper idär o i där. Nej, det var inget bra, tycker jag, det var förfärligt vad det..vad det..vad det var förfärligt. Det var det faktiskt, ja. Hur det slutade? Jo det luktade illa där och han sket ned sig. Och då sa jag så här: Röven guppar och gungar på böljorna de blå


Sida B

Ja vad jag minns allra mest av min studietid i Uppsala det är ju egentligen ferierna som jag tillbringade på en helt annan ort än i den där jag var född och uppvuxen i Södermanland. Det är en ort som inte jag vill nämna för att då bara ni kommer dit efter jag gett ut min roman här och ni kommer dit och vill ha autografer och sånt. Jag tycker det är verkligt besvärligt med folk som bara vill ha autografer jag fick nog av att skriva på den tiden jag satt och skrev lappar på skithuset öh förlåt i Lokum i Uppsala. Jag tycker det e väldigt motbjud.. nä jag tycker inte om det. Dom här ferierna på somrarna då dom tillbringade jag faktiskt hos en torparfamilj i Småland å man kan ju undra varför, varför jag då på under sommarferien så kapitalt ändrade social miljö alltså kom in i en helt annan social miljö. Det var min salig farfar öh som hade vart i hela sitt liv sågverksägare å umgåtts med både kreti och pleti han kunde öh han kunde faktiskt stryka sina skjortor själv han var en folkets man han var ofta ute bland arbetarna då och berättade roliga historier för dom den här historien t.ex. om rådmannen som om rådmannen som hade varit inne i staden och handlat sprit å skulle hem då. Så mötte han en bonde på tåget som sa att rådmannen har visst varit och köpt sprit ser jag. För det var på den tiden dom hade såna här papper runt flaskorna som såg ut som toalettpapper nästan och då sa den här rådmannen det att det har jag faktiskt varit och handlat sprit äum sen kommer jag inte ihåg resten av historien men den var rolig i alla fall. Och den här farfar min farfar då han var sån att han ville gärna att jag skulle bli uppfostrad på så sätt att jag lärde mig att umgås i olika sociala miljöer och det har jag haft en väldigt nytta av nu när jag har blivit författare för att nu kan jag då, nu kan jag skriva allt möjligt.

Ja, det är trevligt det här eh, väldigt trevligt, bra roman tycker jag, som sagt var ja, det börjar bli lite varmt här.

Ja jag glömde nämna det innan här faktiskt att naturligtvis kommer ni inte att få ett öre tillbaka om ni skickar tillbaks den här kassetten som är kanondålig. För att romanen, ja jag tycker inte att den blir nått vidare bra romanen jag skrev.

Men där då i dom djupa småländska skogarna så fick jag ju vissa uppslag till den här romanen som jag sedermera skrev då efter jag blivit professor vid Uppsala Universitet. På somrarna där det började alltid med samma ritual det var ju skolavslutning då där på universitetet där terminsavslutning och det var ju sång och det var ju hoppan och rajtan å tajtan och det var det ena å det andra. Och så skulle då färden gå ner till Småland då till en plats som hette Rydshult. Där bodde en torparfamilj, det var mannen och hustrun då å två söner och en dotter. Eh, dottern var väl i min ålder men äh hon var den fulaste kvinna jag sett i hela mitt liv. Jag vill inte gå in på hur hon såg ut, hon var så ful så jag håller på och spy när jag tänker på det. Det var då avvinkning vid stationen då i orten där jag bodde, där jag bor fortfarande. Så bar det iväg då med ånglok och via ett flertal byten som det var på den tiden när man skulle åka så långt som ner till Rydsbo eller vad det var jag sa att det hette det kommer jag inte ihåg. I alla fall så på en av dom här resorna jag vill minnas att det var när jag hade gått andra årskursen på universitetet då mötte jag en man. en Walter Fagerholm som visade sig vara sportredaktör på Östgötabladet. Han hade av nån anledning kommit med samma tåg som jag och skulle med där söderöver då. Jag kom i samspråk med honom då och han ville ha en adept som skulle börja på Östgötabladet och skriva om sport och allt möjligt sånt t.ex. fotboll. Nu var ju jag inte så insatt på det här med fotboll så jag dristade mig att säga det att man kanske skulle göra reportage om tennis och kricket och sånt och då slår han ut med båda armarna sa å sa det nä det går absolut inte alls det utan fotboll ska det vara för att det är ju arbetarklassens idrott och då började jag intressera mig för fotboll.

Det fanns ett fotbollslag som hette, vad hette det, Djurgården hette det ja och jag vet inte om det finns kvar ännu. Djurgården alltså men det var i alla fall ett väldigt bra lag på den tiden och så fanns det ju det här det finns väl ändå kvar jag tror det A I I O nej A AIK ja. AI ja just det AIK var det så. Det betyder väl Arbetarnas Idrotts Klubb tror jag det var. Eh ja jag vet inte om dom finns kvar dom lagen men det var då på den tiden var det väldigt stora bra lag. Vi kom ju i en diskussion det var ju innan jag visste vilka Djurgården var det var han som sa det faktiskt nämn nått fotbollslag sa jag då sa han Djurgården och då kom jag ihåg det, då blev jag väldigt intresserad av Djurgården så jag höll alltid på dom men jag glömde av att läsa tidningarna men det gick visst bra hörde att det var nån intendent som sa det som nämnde det förbigående Djurgården dom är bra dom, så att ja. Resan gick vidare då och den här mannen, den här sportredaktören han gick ju av tåget och på klev en liten späd kvinna jag tror det var det bräckligaste lilla varelse jag någonsin har sett, hon var nästan pergamentsgul i ansiktet och satte mig precis framför mig och sa så här att tycker herrn att jag är pergamentsgul i ansiktet och då sa jag ju artigt att nej det tycker jag inte jag tycker snarare att ni är blålila. Då blev det ett hemskt liv där inne hon kallade på konduktören och konduktören kom dit och frågade vad det var för ett helvetes liv här i tåget. Och då jag det att jag bara påpekade för damen att hon är blålila i ansiktet det är hon väl för helvete inte sa konduktören hon är ju Grön kärringfan, ser du inte det? Hon ramlar ihop och dör vilken sekund som helst och det blir ju ett väldigt palaver där. Den här damen hon ansåg sig utsatt för en grov ärekränkning och skymf i största allmänhet så hon hon kastade sig rakt ut där hon hade förvånansvärd spänst i den här lilla bräckliga kroppen hon kastade sig rakt jag tror nästan 2 meter igenom kupén där och slängde sig på den här nödbromsen som på den tiden var en ganska stor otymplig röd spak i nått gjutgods vill jag minnas jag tror det var ööh A-2, 6 kvalitet eller något sånt, eller möjligtvis var det stål cis-22/29 jag minns inte riktigt men hon fick i alla tag på det här handtaget och drog till där och det blev ju ett jävla liv rent ut sagt på hjulen det tjöt ju och sprakade och dånade i skenorna så jag trodde det skulle slå lock för öronen på mig. och detta var ju på försommaren det hade varit ovanligt torrt det året och vid den här häftiga inbromsningen så bildades det gnistor då mellan hjulen och skenorna och U2-friktion så att säga alltså på grund av friktionen och det stod inte länge på förrän hela jävla skogen brann runt omkring den här tåget.

På den tiden var ju vagnarna gjorda utav trä. Kan ni tänka er detta att man var så efterbliven på den tiden så man gjorde tågvagnar i trä så det var ju faran värt att vi skulle bli innebrända allihop. Men då var det några barn ifrån trakten där som var ute och lekte med vatten så att det ordnade sig på så vis men det var nära ögat men resan gick i alla fall vidare och den här lilla skinntorra flaxande skinnbiten till dam hon satt och tittade moriskt på mig hela tiden så jag tänkte snart tar hon väl fram en kniv och kör mellan skulderbladen på mig men ja hon kanske hoppade liksom runt sådär i en volt eller nånting sånt. Men det var ju långt innan det här med karate å allt möjligt var uppfunnet i videon å så så att hände ingenting hon gick av längre ner i.. i.. öh i Bollebygd tror jag det hette. och då hade ju Polis redan tillkallats brandkåren och alla möjliga myndigheter som då skulle tillkallas vid såna tillfällen när skogen brann efter damen hade kastat sig på på.. öh.. på spakar utav Cis 22 29 eller om det var Gjutgods jag minns inte i vilket fall som helst så blev ju vi stående där i 2 timmar och det var ett väldigt förhör det var en Polisman eeh Villén tror jag han hette eller om det var Vallén jag kommer inte ihåg riktigt han var stor i alla fall han var väldigt storvuxen han hade en väldig mustasch på sin tjocka fläskiga överläpp där. Han ser ut som en köttklubba med hår på ungefär. och den här väldiga pickelhuvan han hade på sitt stora förväxta huvud han ser ut som en karikatyr ungefär *host” såna där gamla karikatyrer som man kan se i den gamla tidningen Se nu fick jag en riktig vitsighet här att man kan se i Se ja. Eller som man kunde se i Se prepertum som det heter eller vad det nu heter nuförtiden istället för imperfektum eh ja man ska ju ändra på allting nuförtiden vad heter det preper.. tum.. eller vad det nu ja jag är ju professor i språk så jag borde ju kunna det men jag har glömt av det jag har glömt av vad jag heter också vad fan heter vad står det här i annonsen det står Carl Ivar Stenlund heter jag, ja just det Carl Ivar Stenlund Carl Ivar (Med metallisk ljudeffekt) Stenlund så var det ja heter jag.


Jo som sagt den här Vallén eller Wallander eller vad det var han hette han förhörde ju mig där ingående och spände ögonen i mig och undrade vad jag var för gosse och då sa jag det att jag var son till Hjalmar Stenlund. Då minsann då blev han tyst och han började springa runt där på tårna och blev högröd i ansiktet och bad om ursäkt för att han hade hade (mummel). Och då fick vi åka iväg och då slog det mig denna tanken arbetarklassen kontra då eh kontra då överklassen som jag faktiskt insåg i det ögonblicket att jag tillhörde. Kan överklassen göra vad fan dom vill egentligen emot underklassen? Svar: Ja. Exempelvis spela in värdelösa kassetter som dom säljer med en god profit. Utan att någon har en chans att få tillbaka pengarna som dom har lagt ut *host*.

Ja så att när vi var där då i Bollebygd så kom vi vidare därifrån då och den här damen hon steg ju av där, sen såg jag henne aldrig mer och det var bara bra det egentligen för att jag menar damer som kastar sig runt och. Jamen det går bra kära du kan gå ut in genom dörren det är min sekreterare som går ut in genom dörren här när jag håller på och läsa mitt stora epos. Ja jag har egentligen inte börjat på på på romanen ännu den här Göran Persson är en Galt men det kommer snart, det kommer snart. Njae detta är ju bara liksom själva ingressen till hur det gick till när när när den här romanen blev till. Allt nog: den här resan avlöpte bra och den här torparfamiljen dom mötte upp mangrant då när vi kom fram till destinationsorten *host* Hela tiden under resan hade jag trots att jag varit med om väldigt mycket på resan och haft mycket folk runt omkring mig så hade jag hela tiden suttit och funderat på huruvida man kunde då alltså transponera en del av mina erfarenheter ifrån min studietid då till det enkla pörtet dom hade där i dom småländska skogarna. Ja jag bör väl nämna också att det var väldigt enkelt det här pörtet men den här mannen som hade öhh som hade dom hette faktiskt Pettersson, ja. Den här mannen den här Pettersson han var väldigt händig så han hade och sen hade han då egen skog och faktiskt en egen liten såg en sån här cirkelsåg. Så han hade förfärdigat ett eget sågverk där och eh som han då gjorde plankor och så. Och han hade byggt ett alldeles förtjusande lite gästhus då på tomten där som jag fick bo i på sommaren och det var faktiskt 2... det var byggt i 2 etager faktiskt, jag förstår inte att en så obildad och enkel man utav folket hade lyckats med detta. Jag besvor honom flera gånger och sa ni måste väl ändå haft en snickare en snickarmästare till hjälp att göra det, Nä då och han bedyrade varje gång att det var han själv som hade byggt den, med lite bistånd av sina söner då och dottern den här fula dottern det enda han kunde ha henne till det var som packåsna, så ful var hon, det var det fulaste stycke jag sett nån gång fy fan usch. Det är inte konstigt att bönderna blir dumma i huvet när dom har såna idioter till mödrar.

Nja jag vet att det kanske är fördomsfullt av mig att säga det men jag menar komma från den finare klassen jag jaag gör så har man ju rätt och ställa lite krav på sin omgivning. Men i vilket fall som helst den här den här stugan var alldeles utmärkt för jag kunde till och med bjuda dit mina kamrater en del av dom semestrade ju då i Kalmar och per häst och vagn och tåg och dylikt tog sig dit. En av mina kamrater en en Rundgren som han hette han hade faktiskt egen motorcykel som han kom ut och hälsade på på ibland han åkte ända från Kalmar då till öhh vad det nu hette på den här motorcykeln.

Och en gång var han faktiskt så påverkad när han kom så jag sa till honom hur mycket har du druckit egentligen då tog han fram en en helliter det var hellitrar och halvlitrar på den tiden och så var det lite grann kvar på botten där så måttade han med tummen och så sa han, jag har inte druckit mer än så här man får inte dricka mer när man kör hö-hö-hö. Ja det var en lustig karl den där Rundgren eller va det var jag sa han hette. I vilket fall som helst ja han var där faktiskt en gång och sov över hos mig då eller ett par gånger sov över men just den gången jag menar nu då kommer den där fula enormt fula dottern in och full som han var, han var full för det mesta faktiskt, han blev Polismästare sen ja. Han han drog ju på eller han hade ju en en intim samvaro med henne där då, drog över henne som vi säger i mer intima kretsar men det blev inget resultat utav det hon var väl totalt infertil kan jag tänka mig med det utseendet ja det går ju inte att blanda djur och människor, det är väl nån sorts djurisk kromosomuppsättning av utseendet att döma hade hon väl en kromosomuppsättning som en sugga ungefär. Konstigt att hon inte hade 4 pattar eller 5 också. I vilket fall som helst så tänkte jag planerade jag att då försöka överföra då en del av mitt kunnande från min studietid till den bondska delen av landet då, att berika den bondska traditionen med någon form av förfining och kultur.

Så jag försökte ju lära dom då den här skillnaden mellan Archimedes och Sokrates exempelvis och särskilt då skillnaden mellan Archimedes och Ikaros eftersom det då visade sig att det var hans farfar som en gång i tiden hade stått på ett ladugårdstak och skrikit jag är Archimedes, jag är Archimedes. Eh, och det visade sig att dom var fortfarande fast i den här villfarelsen att det var Archimedes som brände vingarna mot solen *host* och så fick dom för sig att han hade limmat ihop fjädrarna med Karlssons Klister men herregud sa jag det fanns väl inget Karlssons Klister på dom gamla grekernas tid! Jodå det har funnits i alla tider för det har deras farfar sagt då, han som sa: ”Archimedes” innan han dog då hade han sagt att Karlssons Klister hade funnits i alla tider. Dom var tyvärr obildbara det gick inte att lära dom att han hette Ikaros den här som störtade mot marken.

Men där fick jag mig faktiskt en näsbränna och en tankeställare. För många, många år senare när jag var i Egypten utanför Kairo i en liten by som hette Ascharam och studerade arkeologi och arkeologiska utgrävningar där, jag gick fram och böjde mig ner och tittade på dom och studerade dom verkligt ingående där då var det faktiskt en engelsk vetenskapsman en Lord Willburry som påstod att hela den här grekiska mytologin och det Grekiska faktiska skeendet någon gång i forntiden hade blandats ihop så att många av dom här gudanamnen var egentligen livs levande människor alltså tillhörde livs levande människor och tvärtom t.ex Sokrates det var alltså Vindens Gud då, medan då exempelvis Medusa var drottning så det var ett verkligt virrvarr där jag hängde inte riktigt med i vad han menade med det här hela hans resonemang, han var lite konstig i det stora hela han hade nått konstigt mjöl som han drog in i näsan jag vet inte om han hade nått fel på näsans bihålor eller om det var nånting med slemhinnorna han höll på ideligen och höll på att hacka i det där mjölet och så tog han ett rör och drog in det i näsan. Och så hoppade han omkring och fick stora konstiga ögon jag förstår inte varför han höll på sådär. Jag vet inte riktigt om jag skall lägga riktigt stor vikt vid vad han sa han påstår i alla fall det och då började jag fundera över det här med Archimedes, tänk herregud om det är så att det är Archimedes som flög däruppe, eller rättare sagt i myten flög däruppe då i rymden och det kanske var Ikaros då som räknade ut det här med skruven så det där har jag funderat på och då gjorde jag många många år senare när jag hade blivit professor efter jag hade studerat arkeologin och allt detta då, så gjorde jag faktiskt för egna pengar som jag hade tjänat ihop då, jag hade vunnit lite grann på Toton på Solvalla, vi var där några kamraaaaaaater och jag och vann lite grann då, det var väl på 50-talet tror jag precis när det hade startat på Solvalla. Ja i vilket fall som helst så gjorde jag en egen undersökningsresa till Holland. Det fanns en man där vars son senare har jag hört skrivit en del böcker men jag har inte läst dom men han hette i alla fall den här mannen han hette Von Däniken och hans son var väldigt liten då. Men den här Von Däniken han hade väldigt intressanta teorier om både det ena och det andra. Han ansåg exempelvis att vi härstammade ifrån utomjordingar som hade kommit hit från andra planeter och då påpekade jag ju sakkunnig och lärd och bildad som jag var att det är fullkomligt omöjligt för det finns inget som helst möjlighet att det kan finnas nått liv på planeterna. Jag menar jag kunde ju räkna upp planeterna inifrån Merkurius, Venus, Tellus, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto. Och då sa jag det att det finns ingen möjlighet, det är ju 400 grader varmt på Venus för det första, och på Mars finns det ju inget syre, inget att tala om i alla fall. Men då påstod han att det skulle finnas andra solsystem he-he-he (typiskt Eddie-flin), ja han påstod att det skulle finnas andra solsystem och då tänkte jag det, nej jag åkte hem då vill inte jag vara med om den här idiotiska diskussionen längre. Jag som kunde räkna upp alla planeterna (rabblar planeterna snabbt). Fort sådär också, men nej, jag tyckte det är väl så att…


Men för att gå tillbaka nu till det är pörtet i Småland jag hade alltså en alldeles utmärkt gäststuga där som jag residerade i hela tiden och jag lärde mig faktiskt ganska mycket där. Den här bonden, Pettersson, torparen, han var faktiskt i all sin enkelhet måste jag nu erkänna så här långt efteråt, det insåg jag väl inte då i mitt ungdomliga oförstånd till och med en professor som jag, jag, jaaag! kan ju missa lite ibland särskilt då av ungdomligt oförstånd om man nu får skylla på det. Jag insåg faktiskt senare att han var faktiskt en riktigt klipsk karl för han sa alltid så här att man måste spara, man kan spara sig ur krisen menade han på. Och då sa jag det, nämen det kan man inte göra, jag har ju studerat ekonomi också och sådär och det går inte att spara sig ur krisen för att allt vi producerar, allt vi konsumerar, allt vi konsumerar det är ju kontentan och frukten av det arbete som vi gör just i den situationen vi befinner oss nu. Du kan inte spara din pension nu och sen ta ut dom pengarna då om 20 år. Dom pengarna du sparar nu kan du inte ta ut om 20 år för dom går ju åt i samma i stort sett samma sekund som du producerar alltså ett värde som betalas till dig i form av papper som det är tryckt på. Men det där vägrade han ju att inse. Och så var det en gång när jag tänkte mig intill den närliggande byn där det var nån festlighet jag tror faktiskt det var midsommarafton för jag brukar fira midsommarafton där med sill och brännvin och alla tillbehör. Då kom jag på att jag faktiskt var stadd vid väldigt dålig kassa, jag hade tydligen glömt några sedlar hemma i Sörmland på nattduksbordet på mitt rum där, så jag såg till min fasa att jag var helt medellös faktiskt.

Och då tänkte jag att jag skulle fråga den här bonden, torparen om han kunde låna mig, bistå mig kanske med en liten slant, men jag insåg det fåfänga i detta, en sån fattiglapp hade väl ingenting att låna ut.

Så av någon anledning så gick jag ut i ladan där, för att jag tänkte såhär att man kanske, om mina kamrater kommer från Kalmar, en av dem han spelade ju dragspel, och brukade ha dragspelet med sig ibland, så kanske man skulle kunna ordna en liten improviserad tillställning här inne i ladan, för det fanns ju inget hö där inne, så mycket precis just då, jo hö fanns det ju, men det var ju uppe på där, själva där var ett stort golv som var ganska lerigt, man kunde dansa på.

Och det var lite hö som låg där så att jag gick och försökte puffa undan det där höet, och då stötte min ena hand, min ena hand stötte på mot något hårt och när jag fick fram det då så såg jag faktiskt att det var en liten plåtlåda som med lätthet gick att öppna, och däri låg det ett flertal sedlar och mynt och sånt som jag naturligtvis plockade på mig där, för jag tänkte, det drabbar ju ingen fattig, eller hur det var jag tänkte, och då förstod jag det att det var det som han hade sparat där.

Men jag har ju alltid varit en oärlig jävel och lurat folk fast att jag tillhör, eller rättare sagt, därför att jag tillhör den övre klassen, så lurar jag ju folk jämt å stjäl ifrån dem och så där, och då insåg jag faktiskt att det faktiskt går att spara sig ur krisen, så jag tog de där stackars slantarna och åkte iväg och festade och köpte brännvin och sånt och blev bra full och dan efter så var det ett helvetes liv på den här Pettersson, han piskade upp båda sina söner och sa till dem att: Ni ska ge fan i å gå ut å ta utav min kassa i ladan.

Och då fick de skulden för det, det var ju bra för mig, det tyckte jag var bra, det kunde de, de tålde stryk mycket mer än jag, för dom var mycket mer stora, storväxta muskler hade dom, starka och kraftiga var dom.

Dom var ganska ociviliserade egentligen, en gång, en av dem klappade mig i ryggen så jag trodde att lungorna skulle åka ur, fan, usch, nä, sånt enkelt folk, nä, alltså.


Men jag trivdes där i alla fall, det var ju kor och sånt, kor har alltid fascinerat mig, kor, dom är ju nån sorts, man kan säga att kor, dom är ju dumma i huvudet, precis som kvinnor, kvinnor är ju verkligt dumma i huvudet, dom är ju som kor.

Jag har ingen djupare motivering till det, jag bara säger det för att reta upp nån kvinnosaks-kvinna så att jag kan få den här kassetten, den här romanen omnämnd i nån tidning, så kommer jag att sälja ännu mer av den här värdelösa skiten.


Nu har jag suttit här och pratat i 27 minuter, 29 sekunder, 30 sekunder ja.

Ja, det var inte bara ett skämt som stod i annonsen att det skulle vara en värdelös kassett, utan det är faktiskt en värdelös kassett, jag sitter hemma nu här, jag kommer sitta hemma nu efter det här är inspelat och njuta i högsta drag över att ni faktiskt har gått på den här idiotiska skiten.

Och att ni faktiskt har suttit och lyssnat ända hit fram, för det måste ni ju ha gjort, jag menar om ni inte hör vad jag säger nu, så gör det ju då, jag klarar ju mig på det viset då, då visar det bara att ni inte har lyssnat ända hit fram, men om ni nu har lyssnat ända hit fram, ja då hör ni ju vad jag säger, och då hör ni ju när jag säger till er att ni är BLÅLURADE!

Jag har bara slängt upp en mikrofon här och suttit här och galgat å gastat hela kvällen, och min Fiancée var ute med sina kamrater och slog runt på en krog så tänkte jag då att jag ska väl göra nånting, så då tog jag och spelade in en massa dumheter här, och sen så spelade jag in det på en kassett och sätter in annons i tidningen och säljer den här skiten till folk, det är väl ingen jävel som vill sitta och lyssna på sånt här förbannat skit, jag förstår inte hur ni är funtade egentligen, men det ska bli intressant nu när ni skickar tillbaka den här, eller om ni ringer till polisen eller nånting sånt där och försöker att få ut, det tycker jag ska bli verkligt intressant.


Mja, jag får väl säga adjö då, och önska er lycka till i fortsättningen, med era penningplaceringar och hoppas att ni placerar dem lite bättre.

Ja visst ja, Göran Persson är en galt, ja visst, det glömde jag ju av här, jag glömde ju av det.

Nu måste jag verkligen gottgöra er för allt lidande ni har fått genomgå under den här fruktansvärda pratkvarniga sessionen, och om ni inte har räknat ut redan vad det är för idiot som sitter och har lurat er på era surt förvärvade slantar, som jag alltid brukar säga, så kan ni ta er i röven, era idioter.

Nu ska jag i alla fall läsa min berömda roman, ”Göran Persson Är En Galt”, den går såhär:

(Med eko) Göran Persson, är en galt.